— 357 — och hopp, som biifva oss angelägna? Ser man ej här i klar åsyn, tillika med otillräckligheten af vår yttre -erfarenhet, och de tankegrunder vi deraf hämta, äfven behofvet och fordelarne af den motsvarande inre erfarenhet, som naturen under an � " nan form och sätt af förnimmande begäfvat oss med? 'Ty all bristande kännedom af tingens innersta naturgrunder, till hvilka vi aldrig skola framtränga, och -all förnuftets otillräcklighet som häraf uppkommer, godtgöres den ej på en gäng genom denna inre erfarenhet, dessa känslans uppenbarelser inom oss, h varigenom godheten, förnuftet, rättvisan förkunna sig såsom ovillkorliga lagar för all fri verksamhet: således, för vår egen i afseepde på hvarandra; ja, äfven för den högsta ursprungliga i afseende på naturen och hela verldsinrättningen? * Men redan blott härigenom, h vilket stort, jag kunde säga, omätligt tillägg till förnuftets knappa och tveksamma undervishingar ! Ja, hvilken ny styrka vinna icke derigenom sjelfva förnuftsgrunderna, så långt nemligen naturtingen måste, af moralisk nödvändighet, det vill såga, i stöd af den högsta tänkliga lag för allt, förhålla sig på ett visst sätt och icke annorlunda? Således till ex. behöfva vi ej tvifla omändra varelsers tillvarelse jemte oss, och följaktligen om en verlds utomkring oss; då så väl pUgtbuden,
