— 3o — ooh ftrståndets^inslrflnlning kunn^ taedfiira. Den � na alltid kttmpande, mte s^raiide (Iftertygdse ir tMjBsnstf berisningens visshet � som tvingar med* gifvandet � är det icke: och se � derfbre kan odi borde bevisningens visshet icke gifvas. Filosofien blir � under denna synpunkt, icke annat än moral- varelsen � som söker ljus och ledning i sin tänkai^ de ibrmflga � h vilken sjelf åter söker dem i naturs grunderna � det vill säga � i de nödvändiga ibr � ståndavillkoren for natur i allmänhet � så långt så- dana verkeligen gifvas; men som � i händelse af deras tvifvelaktiga eller otillräckliga beskafienhet, afgör de tveksamma fallen � efter moralnaturens absoluta fordringar. Detta är filosofi � efter defe begrepp jag kunnat göra mig derom. Härmed lå � ter det menskliga förståndets inskränkning odi deraf följande villrådighet mycket rimligen förlika sig; men icke så dess grundfalska natur. Jag kan omöjligen tro � att filosofien skulle bestå � h varken i förmågan att tvinga sig till en allknnskap � som naturen förnekat menniskan � eller i upptilckten � att hela den menskliga sinnesvarelsen icke utgöres af annat � än ^ fortgående väf af erfarenhets- och föiw miftslögner. En Vishet måste gifvas � som tillhör momiskan � det vill säga � ett fömuftsvärdigt he^ dömmande af naturens mening med oss sjelfva
