af halfhunnen odling eller förderfvad; se der äfven så många källor till smakens åtskillighet[1].
Men äfven med sinnesodlingens allmännare
likhet uppkomma skiljaktigheter, genom en mängd
tillfälliga omständigheter. En nation har ett
allvarligare, finare, dristigare lynne; en annan ett
lifligare, känsligare, men genom sin bildning
mindre otåligt för allt slags regeltvång. Frankrike
hade drifvit urskillningen i seder, uttryck,
konstyrken, till en höjd af läckerhet, som
Engelsmannen fann tvertom både öfverdrifven, och menlig
för den starkare effekten. En Fransos af smak
skall vämjas vid syndens och dödens rysliga
samlag hos Milton, och skall le åt orimligheten af en
batalj med kanoner i himmelen. Engelsmannen
tål dem för inbillningens liflighet, för stilens och
beskrifningarnes poetiska färgor. Denna sednare
skall troligen, just af samma orsaker, högre skatta
sin Shakespeares oregelbundna, vilda, ojemna
storhet, än Racines och Voltaires alltid ädla,
harmoniska, men i hans tycke något enstämmiga språk;
alltid sanna, fint skillrade, men för hans öga
något snarlika karakterer; alltid regelbundna, men
- ↑ Den berömde Marmontel har i sin Essai sur le gout förträffligen tecknat dessa smakens olika tillstånd efter odlingsgraderne.
