dessa begge ryktbara folkens häfder utgöra säkert af deras tiders verldshistoria den för oss vigtigaste och nyttigaste delen. Det kan förmodas med någon trolighet, att de folkslag, som bevarat sin egen historia och andras, hafva också ensamt nog stort värde att förtjena en långt sednare efterverlds närmare undersökningar. Brist på fornminnen och anteckningar vittna om ett af tre: antingen om förstörande naturhändelser, som borttagit all möjlighet af kännedom — eller om en aflägsenhet af tid, som nödvändigt utplånat mycket — eller ändteligen om en råhet af länder och tidehvarf, föga värdig den oändliga mödan af en noggrann undersökning. Så med all aflägsenhet, all ursprunglighet, vare sig de äldsta verldsåldrarnas, eller det moderna Europas, ifrån det romerska väldets sönderfallande, intill de första något ljusare seklerna af våra nuvarande europeiska stater. De minnen, som i hvart särskilt land för dessa mörkare tider kunnat samlas, eller kunna ännu upptäckas, må hafva deras värde för fosterlandsnitet, för fornsamlaren, för den diplomatiska sökarn, äfven för filosofen och häfdemålarn; någon gång händer, att en enda sådan upptäckt slår omkring sig strimmor af ljus, som ge dager åt en mängd ämnen; men i allmänhet äga väl ej kunskaper från dessa tidehvarf samma värde, som från
