något som i högsta grad motstrider, icke blott alla tiders öfvertygelse, men äfven all trolighet, all moralisk förmodan? Medgifvom, att våra sinnens vittnesbörd icke är i allt pålitligt; att det gifves naturvillor, det vill säga föreställningar, som hafva ingen likhet med sjelfva föremålen, sådana som färgorna, smaken, värmen, tonerna. Men då man åberopar sig dessa så kallade naturbedrägerier, skiljer man då hvad som borde åtskiljas, och förhåller sig ej nödvändigt på ett helt olika sätt med tingens så kallade primära och sekundära qualiteter? Dessa sistnämdas realitet ligger den ej just i deras verkningar på oss, och lofva de oss vid minsta öfverläggning annan motsvarighet i tingen, än blott den af verkande orsaker till hvad vi erfara? Menar man till exempel med sött eller varmt annat, än den beskaffenhet hos tingen, som förorsakar hos oss dessa känslor, hvilka vi nogsamt veta icke mera vara i sjelfva tingen, än svedan i det verktyg, som åstadkommer den? Naturen har dessutom icke fästat vid dessa intryck hela vårt möjliga förnimmande af tingens existens utom oss. Således när vi finna, att de blott existera såsom effekter hos oss sjelfva och icke i föremålen utom oss, anse vi oss ej derigenom bedragna, och förlora icke derigenom begreppet om sakerna i sig sjelfva. Strömmen försvinner ej ur tingens
