Hans yttersta lefnadsår försvunno under ett långsamt, men synbart aftagande. Kroniska plågor, hvilkas hotande följder igenom förfarna läkares skicklighet flere gånger förekommits, stodo i längden icke vidare att öfvervinna. Hans sista sjukdom, som inträffade just vid min hemkomst till fäderneslandet, var då i den grad af tilltagande, då verlden med bortvändt ansigte tyckes påminna den lidande att draga sig undan: då de gamla vännerne, våra likar i år, frukta att fästa sina ögon på en spegel, som visar dem deras egen fara, och de yngre, hänförde af omsorger eller nöjen, trygge i känslan af en starkare kroppsbyggnad, merendels icke utan afsmak och otålighet uppehålla sig vid dessa syner af den menskliga varelsens upplösning. Under denna belägenhet, som fortfor i flera månader, hade jag den lyckan, hvilken jag räknar för en af mina sannaste, att med mitt dagliga sällskap förkorta timmarne af hans plågor; att betjena honom under vanmakten af hans egna krafter, och att, kanhända med offer af angenämare tidsfördrif, betala hans fordna välvilja. Jag hade sett honom lefva som en vis; jag såg honom äfven dö sådan. Nästan under mina ögon afsomnade han lika så oförmärkt som han lefvat. Närvarande vid hans graf, hade jag tillfälle att iakttaga hans landsmäns saknad, yttrad
