af egennyttan. — pag. 55: skyldigheter, hvartill menniskan af naturens lag är förbunden till. — Han talar pag. 62 om Kristi högst uppenbara födelse af en jungfru för 1793 år sedan. — ibid. om änglar, ämnade att NB. omgifva Gud. — pag. 68 om dygden att umbära sinnliga lustar och sedvanor. — Han yttrar sig pag. 69 sålunda: ty den försigtige lyckas det och vinner snarast, samt hjelper sig alltid bäst ur faran. — Ändteligen bjuder han pag. 76: att icke allenast underlåta att skada andra menniskor, utan fast mera freda och försvara honom." Vi förbigå flere dylika ställen med en mängd oriktiga eller förvridna ord, såsom: vanvettinge, blindvist, gränslolöst, apartig (i stället för apartad eller apaktig), undra sig &c, samt en nästan öfverallt felaktig kommatering, som underhjelpt af skrifsättet orsakar stundom de löjligaste förvillelser.
Vi kunna slutligen ej underlåta, att med några ord anmärka författarens besynnerliga sorgfällighet att ofta inblanda fransyska ord, äfven der, hvarest ej den ringaste nödvändighet dertill tvingat. Således finner man öfverallt i hans arbete sådana uttryck som dessa följande: prevenera om något; — recommendera en flitig lecture; helsans conserverande och bevarande; — occupationer och
