Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 240 —

Anakreon med flere. Vi bönfalle hos honom på det enträgnaste, att visa oss Horatii ljungeldar och hans blomster hos Pindarus och Anakreon; skulle han också dertill fordra ett års tid, för att lära det språk hvarom han talar.

Han säger, att Plato, Cicero, Kyrkofäderne, Erasmus, Fontenelle, Voltaire, Pope, icke varit Genier, utan vittra tjufvar, som öppnat boutiken af falskt och sant vett i alla sortimenter och fasoner. Så talar om verldens yppersta skribenter densamme yngling, som ropar på hvart blad af sina två, tre små häften: det är jag, som är ett stort Snille! Men man kunde svara honom med den gamle vises råd, af en lika anledning: unge man, skryt då med rimlighet.

Han säger, att det gifs ett slags imit-imitation eller conto, eller lappverk, eller egentligen sagdt tras-täcke — som består af idel halfva och hela verser, lånte ur den ståtligaste poet, som sjunger om Gudar eller hjeltar, för att dermed lofsjunga en tossa. Det är visst, att hvarken Plato eller Cicero, eller Kyrkofäderne skrifvit med denna stil.

Han säger, att det ges ett slags härmare med kraft, hvilka han kallar litteraturens svultne kossacker, som vid den festin ett rikt snille gifver, fastän de kommo nyss utsvultne ur skogen,