Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 314 —

elfver. — Hvilken silfverton! och om skapelsens sonat består af idel sådana, hvilket gudastycke! Verkligen, allt sedan den fordna, gyllene åldern i vår poesi, då man skref: jag sätter den i rund hamrade gapande ormen, på ripans broände af Odens skölds galge, (menandes dermed att man satte ringen på fingret[1]) ville jag väl se hvem man skulle finna att i den äkta charad-stilen förlikna med öfversättaren. Ty den bekanta vittra damen, som i stället för att säga, sätt fram stolar, befallte sin lakej, att förse sällskapet med samtalets bekvämligheter,[2] röjde dock deri någon slags mening, och synes derföre ej genont detta svaga prof hafva gjort sig värd att komma i någon jemförelse.

Men låtom oss helst höra Hr A. sjelf i hela behaget af hans meter och rim. Man tror ej möjligheten af sådana verser det förutan. Se här t. ex.:

Rund var den rika byggna'n; i dess gömda
Omkrets, lik cirklens medelpunkt, sig tedde
En park,
som, framför jordens mest berömda,
För skådarns syn en ymnig skönhet bredde.
Utanifrån ospejliga, förgömda
Balkonger andars konst rundtom beredde.

  1. Se Ihres bref om Eddan.
  2. I komedien Les Precieuses ridicules, af Moliere.