Denna kallelse, min Herre, är på en gång det vackraste offer åt hans minne, och det enda värdiga loford öfver Edra egenskaper.
Om ett namn efter döden kunde äga för filosofens tanke något redbart, eller för hans hjerta något som förlåtligen retade dess begär, vore det ej äran att nämnas i aflägsna århundraden; det vore billigare den, att på en gång slå, med hela skenet af sin odödlighet, detsamma tanklösa slägtets ögon, ibland hvilket han nyss vandrade bortblandad och obemärkt. Jag säger dristigt bortblandad, ty det är ej i ringbetens kretsar, som han endast kan vara det. Den bär ej sällan det afundade tecknet af en belönad förtjenst, hos hvilken detta utvärtes värde är i hopens ögon det enda, som utmärker honom. Den rätta glansen af ypperliga egenskaper, lärda eller medborgerliga, upprinner ibland oss, likasom annorstädes, vanligen först öfver deras mull. Men denna minnets ära begynner tidigare genom vårdar, sådane som den Ni upprest öfver Eder företrädare. Det är ej efterverlden, som deraf skall behöfva undervisas om hvem Botin varit. Hans arbeten skola tala till henne derom. Det är samtiden, som alltid har behof, att man säger henne hvad hon förlorat. Er hand, min Herre, synes gjord för denna teckning. Ni har skillrat en förtjent man,
