vidrigheter, hvilka, det är sant, icke heller strax undflydde hans erfarenhet. Påminnom ej om detta namn, öppet för alla borgerliga angripelser, men utan skydd af någon slags borgerlig betydenhet; icke om denna fördom, vanligen så envis att neka språkens och nationernas förädlare nästan allt redbart värde, nästan allt annat, än det af ett ytligt konstyrke, ett fåfängligt tidsfördrif för flärden och yppigheten; — icke om dessa hundrade större och mindre lyckans värden, inför hvilka naturgåfvornas, om ej alldeles försvinner, åtminstone efter möjlighet nedsättes och förödmjukas. Återkallom ej dessa tålamodets pröfvelser, hvilka äfven Kellgren erfarit, men hvaröfver han segrade. Framkallom hellre till värdiga efterföljares uppmuntran den tröstande taflan af en förtjenst, omkring hvars ljus dessa skuggor småningom bortvika.
Från detta rum, der rättvisan och vänskapen i dag uttrycka hans saknad, hörde han fordom, sjelf lefvande och njutande, sitt beröm tolkas af den högsta domaren i svenska vitterheten; genom ett dubbelt ädelmod, på samma gång, förtjenstens belönare och loftalare. Nästan all borgerlig storhet i hans fädernesland, vanligen så stolt af lyckans företräden, och i våra dagar, medgifvom det, så rättvist stolt af en finare odling, tycktes af Kellgrens växande rykte likasom vänjas att
