Sida:Madame Bovary (sv).djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

men Rodolphe gjorde allt mindre hemlighet av sin likgiltighet.

Hon visste ej om hon ångrade att hon överlämnat sig åt honom, eller om hon ej tvärtom önskade att kunna älska honom ännu mera. Han behärskade henne helt och hållet. Hon var nästan rädd för honom.

Icke desto mindre var deras kärlek till utseendet lugnare än någonsin, ty Rodolphe hade lyckats få deras förhållande alldeles som han ville ha det; och efter ett halvt år, då våren kom, bemötte de varandra nästan som ett par äkta makar.

Det var vid den tiden som gubben Rouault skickade sin kalkon, till minne av det botade benbrottet. Presenten åtföljdes alltid av ett brev. Emma skar av snöret, som band fast det vid korgen, och läste följande rader:

»Mina kära barn!

Jag hoppas att medföljande gåva skall träffa er vid god hälsa och att den skall vara lika så bra som de föregående; ty om jag får säga, tycker jag, att den är litet mörare och större. Men nästa gång skall jag för ombytes skull ge er en tupp, så vida ni ej tycka bättre om hönorna, och var god skicka tillbaka korgen jämte de båda andra. Jag har haft en olycka med mitt vagnslider, vars tak flög upp i trädtopparna en natt, då det blåste hårt. Skörden har ej heller varit något att tala om. Jag vet icke när jag skall kunna komma och hälsa på er. Jag har nu så svårt att kunna lämna huset, sedan jag är ensam, min stackars Emma!»

Och det var ett tomrum mellan raderna, som om den hedersmannen hade lagt pennan ifrån sig för att fundera en stund.

»Vad mig själv beträffar mår jag bra, utom att jag ådrog mig snuva häromdagen på marknaden i Yvetot, dit jag for för att städsla en boskapsvaktare, ty jag hade kört bort den jag hade förut, han var alldeles för kinkig på mat. Vad man har för ett bråk med alla de där karnaljerna! Han var för övrigt även oärlig.

Av en krämare, som i vintras hade sina vägar förbi er trakt och som lät dra ut en tand, har jag hört att


160