Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
98
sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

Att denna okända faktor är återgång till ett föregående tillvarelsestadium, kan antagas såsom i högsta grad sannolikt. Det är alldeles otroligt, att en menniska skulle blott genom en slump i abnormt hänseende likna vissa apor till icke mindre än sju af sina muskler, om det icke hade varit någon genetisk förbindelse mellan dem. Å andra sidan kan, om menniskan härleder sig från någon aplik varelse, icke något giltigt skäl framställas, hvarför vissa muskler icke efter en mellantid af många tusen generationer skulle plötsligt återuppträda, på samma sätt som hos hästar, åsnor och mulor mörka strimmor plötsligt ånyo framträda på benen och bogarne efter en mellantid af hundra eller sannolikare tusen generationer.

De olika fallen af återgång äro så nära förbundna med de exempel på rudimentära organer, som hafva blifvit framstälda i första kapitlet, att många af dem lika väl kunde hafva inflickats i hvilketdera kapitlet som helst. En mensklig uterus, som är försedd med horn, kan lika väl sägas i ett rudimentärt tillstånd representera samma organ i dess normala beskaffenhet hos vissa däggdjur. Några kroppsdelar, hvilka äro rudimentära hos menniskan, t. ex. os coccygis hos båda könen och brösten hos karlarne, förefinnas alltid, under det att andra, såsom foramen supracondyloideum, endast tillfälligtvis uppträda och alltså böra sättas under afdelningen om återgång. Dessa särskilda återgående äfvensom de strängt rudimentära bildningarna förråda på ett omisskänligt sätt menniskans härledning från någon lägre form.


Korrelativ förändring. — Hos menniskan liksom hos de lägre djuren äro många bildningar så innerligt förbundna, att då en kroppsdel varierar, gör en annan detsamma, utan att vi i de flesta fall äro i stånd att angifva något skäl derför. Vi kunna icke säga, om den ena kroppsdelen beherskar den andra, eller huruvida båda beherskas af någon tidigare utvecklad del. Åtskilliga monströsa bildningar äro, som I. Geoffroy upprepade gånger påstår, sålunda innerligt förbundna. Homologa bildningar äro i synnerhet benägna att samtidigt förändras, såsom vi se på kroppens motsatta sidor och på de öfre och nedre extremiteterna. Meckel anmärkte för länge sedan, att då armens muskler afvika från sin egendomliga typ, de nästan alltid

    evolutionismen medgifva just möjligheten af någon af dess första satser. Professor Macalister har också beskrifvit (Proc. R. Irish Academy, vol. X, 1864, sid. 138) några förändringar hos flexor pollicis longus, hvilka äro anmärkningsvärda för sitt förhållande till samma muskel hos de fyrhändta.