Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111
skallen och hjernan.

spasmer i musklerna och ett ärr från ett svårt brännsår hafva för beständigt förändrat ansigtsbenen. Hos unga personer, hvilkas hufvuden genom sjukdom hafva blifvit fästade antingen åt sidan eller bakåt, har ettdera ögat förändrat plats, och skallens ben hafva blifvit modifierade, hvilket synbarligen beror derpå, att hjernan tryckes i en ny riktning[1]. Jag har visat, att hos långörade kaniner en till och med så obetydlig sak, som att det ena örat hänger framåt, flyttar nästan alla benen på denna sida af skallen framåt, så att de motsatta sidornas ben icke längre fullkomligt motsvara hvarandra. Med ett ord, om något djur förstorades eller förminskades mycket till sin allmänna storlek utan någon förändring till sina själsförmögenheter, eller om själsförmögenheterna i betydlig mån förökades eller aftoge utan någon betydande förändring i kroppens storlek, skulle skallens skapnad nästan säkert förändras. Jag sluter till detta af mina observationer på tama kaniner, af hvilka några racer hafva blifvit mycket större än det vilda djuret, under det att andra hafva bibehållit nästan samma skapnad, men deremot hjernan i båda fallen har blifvit mycket förminskad i förhållande till kroppens storlek. Jag blef till en början mycket öfverraskad af att finna, att skallen hos alla dessa kaniner har blifvit förlängd eller dolichocefal; så var bland två skallar af nästan lika bredd, den ena af en vild kanin och den andra af en storvuxen tam sort, den förra endast 3,15 och den senare 4,3 tum lång[2]. En af de mest framträdande skilnaderna mellan olika menniskoracer är, att skallen hos somliga är lång och hos andra rundad, och här kan den förklaring, som angifves af förhållandet med kaninerna, till en del hålla streck, ty Welcher finner, att “korta personer mera närma sig den brachycefaliska och långa till den dolichocefaliska formen“[3], och långa personer kunna jemföras med de storvuxnare och med längre kroppar försedda kaninerna, hvilka alla hafva förlängda skallar eler äro dolichocefaler.

I följd af dessa särskilda företeelser kunna vi till en viss grad inse det sätt, hvarpå menniskan har erhållit en till storleken mera

  1. Schaaffhausen meddelar i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 420, efter Blumenbach och Burch exempel på spasmer och sår. Dr Jarrold (Anthropologia, 1808, sid. 115, 116) anför, efter Camper och sina egna iakttagelser, exempel på skallens förändring i följd af, att hufvudet har blifvit fästadt i en onaturlig ställning. Han tror, att vissa handtverk, t. ex. skomakarens, göra pannan rundare och mera framskjutande derigenom, att de tvingas till att vanligtvis hålla hufvudet framåtlutadt.
  2. Variation of Animals m. m., vol. I, sid. 117, om skallens förlängning och sid. 119 om inverkan af det ena örats hängande.
  3. Citerad af Schaaffhausen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 419.