Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
150
menniskans frändskaper och slägtledning.

menniskan först skilde sig från de smalnäsiga apornas grupp; men detta bör hafva skett under en så aflägsen tid som eocenperioden, ty de högre aporna hade afsöndrat sig från de lägre så tidigt som i den öfre miocenperioden, hvilket visar sig genom tillvaron af Dryopithecus. Vi sväfva likaledes i fullständig okunnighet om, huru hastigt organismer, stående antingen högt eller lågt i radföljden, kunna under gynsamma förhållanden modifieras; vi veta dock, att några hafva under en ofantlig tidrymd bevarat samma form. Af hvad vi se inträffa i det tama tillståndet lära vi, att under samma period några af en arts samtidiga afkomlingar kunna förblifva alldeles oförändrade, några undergå en liten förändring och några i hög grad förändras. Detta kan hafva varit händelsen med menniskan, hvilken i jemförelse med de högre aporna har undergått en storartad förändring i vissa karakterer.

Den stora luckan i den organiska kedjan mellan menniskan och hennes närmaste grannar, hvilken icke kan fyllas med någon utdöd eller lefvande art, har ofta blifvit framhållen såsom en allvarsam invändning mot det påståendet, att menniskan härleder sig från någon lägre form; men denna invändning skall icke synas vara af synnerlig vigt för dem, som, öfvertygade af allmänna grunder, tro på den allmänna utvecklingsprincipen. Afbrott möta oupphörligt i seriens alla delar, några af dem stora, skarpa och tydligt betecknade, andra i olika grader mindre i dessa hänseenden, t. ex. mellan orangen och hennes närmaste slägtingar, mellan Tarsius och de andra Lemuridæ, mellan elefanten och på ett ännu mera slående sätt mellan Ornithorhynchus eller Echidna och andra däggdjur. Men alla dessa luckor bero endast på det antal af beslägtade former, som hafva dött ut. I någon kommande, icke mycket aflägsen tid, emedan den mätes med århundraden, skola de civiliserade menniskoracerna nästan säkert utrota och efterträda de vilda racerna i verlden. På samma tid skola de anthropomorfa aporna, såsom professor Schaaffhausen har anmärkt,[1] tvifvelsutan vara utrotade. Klyftan skall då hafva blifvit vidare, ty den skall finnas mellan menniskan på ett, såsom vi böra hoppas, mera civiliseradt stadium än den caucasiska racen och någon så lågt stående apa som babianen i stället för som i närvarande stund mellan negern eller australiensern och gorillan.

Hvad frånvaron af fossila qvarlefvor, tjenande att sammanknyta menniskan med hennes aplika förfäder, beträffar, skall ingen, som har läst Sir C. Lyell’s framställning,[2] hvari han visar, att

  1. Anthropological Review, April 1867, sid. 236.
  2. Elements of Geology, 1865, sid. 583—585. Antiquity of Man, 1863, sid. 145.