Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
178
menniskoracerna.

olycksbringande för vildar, ty de kunna eller vilja icke ändra sina vanor. Nya sjukdomar eller laster äro högeligen förödande, och det ser ut, som en ny sjukdom förorsakade många dödsfall i hvarje nation, tills de, som äro mest mottagliga för dess förderfliga inflytande, småningom hafva blifvit utgallrade,[1] och så kan det vara med de skadliga verkningarna af spritdrycker äfvensom med den oöfvervinneligt starka böjelse, hvilken så många vildar visa för dem. Det tyckes vidare, — hemlighetsfull är denna företeelse — att det första sammanträffandet mellan olika och på skilda trakter boende folk uppväcker sjukdom.[2] Hr Sproat, hvilken på Vancouver’s ö gaf noga akt på utdöendet, anser, att förändrade lefnadsvanor, hvilka alltid äro en följd af europeers ankomst, orsaka mycken ohelsa. Han lägger äfven stor vigt på en så obetydlig orsak, som att infödingarne blifva “förvirrade och dumma i följd af det nya lif, som råder omkring dem; de mista eggelserna till ansträngning och erhålla i deras ställe inga nya“.[3]

Civilisationsgraden synes vara ett synnerligen betydande element i de nationers framgång, hvilka komma att täfla med hvarandra. För några få sekel tillbaka fruktade Europa för fiendtliga infall af österns barbarer; nu skulle hvarje sådan fruktan vara löjlig. Det är en besynnerligare omständighet, att vildar, såsom hr Bagehot har anmärkt, fordom icke försvunno för de klassiska nationerna, hvilket de nu göra för nyare civiliserade nationer; hade de gjort så, skulle de gamla sedelärarne hafva begrundat händelsen; men det finnes icke hos någon skriftställare från den tiden någon klagan öfver barbarers utdöende.[4]

Ehuru menniskoracernas gradvisa aftagande och slutliga utdöende är ett dunkelt problem, kunna vi se, att det beror på många orsaker, hvilka på olika ställen och olika tider äro skiljaktiga. Det är samma svåra problem, som framställer sig vid något af de högre djurens utdöende — t. ex. den fossila hästens, hvilken försvann från Södra Amerika för att snart derefter på samma trakter ersättas af tallösa skaror af den spanska hästen. Nyzeeländaren synes vara medveten om denna parallelism, ty han

  1. Se anmärkningar i detta hänseende i Sir H. Holland’s Medical Notes and Reflections, 1839, sid. 390.
  2. Jag har samlat (Journal of Researches, Voyage of the «Beagle«, sid. 435) en mängd fall, som hafva afseende på detta ämne; se äfven Gerland, ibidem, sid. 8. Poeppig talar om «civilisationens andedrägt såsom giftig för vildar«.
  3. Sproat, Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 284.
  4. Bagehot, Physics and Politics i Fortnightly Review för den 1 April 1868, sid, 455.