Låtom oss nu sammanfatta de medel, hvarigenom, så vidt vi kunna döma, könsurvalet har föranledt utvecklingen af sekundära könskarakterer. Det har blifvit visadt, att största antalet af kraftiga afkomlingar skall alstras från de starkaste och bäst beväpnade samt öfver andra hanar segrande hanarnes parning med de kraftfullaste och bäst närda honorna, hvilka om våren äro först färdiga att lägga ägg. Om sådana honor utvälja de mera tilldragande och på samma gång kraftiga hanarne, skola de alstra ett större antal afkomlingar än de efterblifna honorna, hvilka måste para sig med de mindre kraftiga och mindre tilldragande hanarne. Så skall förhållandet äfven blifva, om de kraftigare hanarne utvälja de mera tilldragande och på samma gång friska och kraftiga honorna, och detta skall särskildt inträffa, om hanen försvarar honan och hjelper till att anskaffa föda åt ungarne. Den sålunda genom alstrande af ett större antal afkomlingar af de kraftigare paren uppnådda fördelen har tydligen varit tillräcklig att göra könsurvalet verksamt. Men en stor öfvervigt i hanarnes antal öfver honorna skulle blifva ännu verksammare, antingen öfvervigten vore endast tillfällig och lokal eller beständig, om den inträffade vid födelsen eller plötsligt i följd af det större nederlaget bland honor, eller om den vore en indirekt följd af polygamiens utöfvande.
Hanen är i allmänhet mera förändrad än honan. — Då
könen skilja sig från hvarandra till det yttre utseendet, är det
inom hela djurriket med få undantag hanen, som hufvudsakligen
har undergått förändring, ty honan förblifver ännu mera lik ungarne
af sin egen art och mera lik de andra medlemmarne af samma
grupp. Orsaken härtill synes ligga deri, att hanarne af nästan
alla djur hafva häftigare passioner än honorna. I följd häraf är
det hanarne, som kämpa med hvarandra och ifrigt utbreda sina
behag inför honorna, och de, som äro segrande, öfverflytta sin
öfverlägsenhet på sin manliga afkomma. Hvarför hanarne icke
öfverflytta sina karakterer på båda könen, skall längre fram
afhandlas. Att alla däggdjurshanar ifrigt förfölja honorna, är bekant
för alla. Så är det med foglar; men många fogelhanar förfölja
icke så mycket honan, som de utbreda sin fjäderdrägt, utföra
egendomliga rörelser och låta sin sång ljuda i hennes närvaro. Af
de få fiskar, på hvilka iakttagelser hafva blifvit anstälda, synes
hanen mycket ifrigare än honan; så är det likaledes med alligatorer
och, som det synes, äfven med groddjur. Inom insekternas
ofantliga klass “är lagen — som Kirby anmärker[1] — den, att hanen
- ↑ Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, 1826, sid. 342.
