Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
203
hanen är mera förändrad än honan.

skall söka honan“. Bland spindlar och kräftdjur äro, som jag erfar af två stora auktoriteter, hr Blackwall och hr C. Spence Bate, hanarne lifligare och mera kringströfvande i sina vanor än honorna. Bland insekter och kräldjur är det, — då sinnes- eller rörelseorganerna förefinnas hos det ena könet och saknas hos det andra, eller då de, såsom ofta är händelsen, äro högre utvecklade hos det ena än hos det andra, — så vidt jag kan upptäcka, nästan oföränderligt hanen, som bibehåller sådana organer eller har dem mest utvecklade, hvilket visar, att hanen är den lifligare parten vid båda könens förening.[1]

Honan är å andra sidan med högst sällsynta undantag mindre ifrig än hanen. Som den berömde Hunter[2] för lång tid tillbaka iakttog, “fordrar hon“ i allmänhet, “att blifva tillbedd“; hon är blygsam och kan ofta ses en tid bortåt göra försök att undkomma hanen. Hvar och en, som har aktgifvit på djurens vanor, skall vara i stånd att erinra sig exempel härpå. Att döma af åtskilliga fakta, hvilka längre fram skola meddelas, och af de resultat, hvilka med skäl kunna tillskrifvas könsurvalet, utöfvar honan, ehuru jemförelsevis passiv, ett visst val och antager en hane med företräde framför andra, eller antager hon icke, hvilket utseendet någon gång skulle föranleda oss att tro, den hane, hvilken är mest tilldragande för henne, utan den, som är den minst motbjudande. Utöfvandet af ett visst val från hanens sida synes nästan lika allmänt som hanens begär.

Vi föranledas naturligtvis att fråga, hvarför hanen i så många och så vidt skilda klasser har blifvit ifrigare än honan, så att han söker efter henne och visar sig som den verksammare parten vid frieriet. Det skulle icke vara någon fördel utan en viss förlust af kraft, om båda könen ömsesidigt skulle uppsöka hvarandra; men hvarför skall hanen nästan alltid vara den, som uppsöker? Hos växter måste fröämnena näras en tid bortåt efter befruktningen; i följd deraf föres frömjölet nödvändigt till honorganerna och anbringas på märket genom insekters eller vindens tillhjelp eller genom ståndarnes egna rörelser, och hos alger m. fl. genom

  1. En parasitisk insekt af Hymenoptera (Westwood, Modern Classification of̈́ Insects, vol. II, sid. 160) bildar ett undantag från regeln, emedan hanen har rudimentära vingar och aldrig lemnar den cell, hvari han har blifvit född, hvaremot honan har väl utvecklade vingar. Audouin tror, att honorna befruktas af de hanar, hvilka äro födda i samma celler som de sjelfva; men det är mycket sannolikare, att honorna besöka andra celler och derigenom undvika nära inafvel. Vi skola längre fram inom olika klasser påträffa några undantagsfall, hvarvid honan i stället för hanen är den uppsökande och friande parten.
  2. Essays and Observations, utgifna af Owen, vol. I, 1861, sid. 194.