Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
264
insekternas sekundära könskarakterer.

ornamentala skilnader mellan könen hos Homoptera. Hr Douglas underrättar mig, att det gifves tre britiska arter, hvilkas hanar äro svarta eller tecknade med svarta streck, hvaremot honorna äro bleka eller mörka till färgen.

Ordningen Orthoptera. — Hanarne inom de trenne med hoppfötter försedda familjer, hvilka höra till denna ordning, äro anmärkningsvärda för sin musikaliska förmåga, nämligen Achetidæ, eller syrsorna, Locustidæ, för hvilka intet motsvarande namn finnes i engelskan[Öfvers. anm. 1], och Acridiidæ eller gräshopporna. Det stridulerande ljud, som frambringas af några locustider, är så starkt, att det nattetid kan höras på en (engelsk) mils afstånd,[1] och det, som frambringas af vissa arter, är icke ens för menniskoörat omusikaliskt, så att indianerna vid Amazonfloden hålla dem i burar, flätade af videqvistar. Alla iakttagare öfverensstämma deri, att ljudet tjenar till att antingen kalla eller uppegga de stumma honorna. Men man har anmärkt,[2] att hanen af Rysslands vandringsgräshoppa (en af Acridiidæ) under parningen med honan stridulerar af förargelse eller afundsjuka, om en annan hane nalkas. Då vanliga syrsan nattetid öfverraskas, begagnar hon sin stämma för att varna sina kamrater.[3] Katy-did (Platyphyllum concavum, en locustid) i Nord-Amerika säges[4] uppstiga till de öfre grenarne af ett träd och på aftonen börja “sitt bullrande pladder, under det att täflande ljud utgå från de angränsande träden och snåren hela Guds långa natten genljuda af Katy-did-she-did’s rop“. Vid tal om den europeiska fältsyrsan (en af Achetidæ) säger hr Bates: “Man har sett hanen under aftonen placera sig vid ingången till sin håla och stridulera, tills en hona närmar sig, då de högre tonerna efterföljas af ett saktare ljud, under det att den framgångsrike musikanten med sina antenner smeker den maka, som han har vunnit“.[5] Dr Scudder var, genom att med en fjäder gnida mot en fil, i stånd att drifva en sådan insekt till att svara.[6] Hos båda könen har von Siebold upptäckt en anmärkningsvärd hörselapparat, hvilken är belägen på frambenen.[7]

  1. Benämnas på svenska «vårtbitare«. Öfvers. anm.
  1. L. Guilding, Transactions of the Linnean Society, vol. 15, sid. 154.
  2. Köppen, hvilken citeras i Zoological Record för 1867, sid. 460.
  3. Gilbert White, Natural History of Selborne, vol. II, 1825, sid. 262.
  4. Harris, Insects of New England, 1842, sid. 128.
  5. The Naturalist on the Amazons, vol. I, 1863, sid. 252. Hr Bates lemnar en ganska intressant redogörelse för vexlingarna i ljudapparaten hos de trenne familjerna. Se äfvenledes Westwood, Modern Classification, vol. II, sid. 445 och 453.
  6. Proceed. Boston. Soc. of Nat. Hist., vol. XI, April 1868.
  7. Nouveau Manuel d’Anatomie Comparative (franska öfversättningen), tom. I, 1850, sid. 567.