segments hela öfre sida, då det utsattes för lämplig belysning, synes vara täckt med hår, hvilka saknas eller ersättas af ytterst fina dun hos hanarne. Det bör anmärkas, att raspens verksamma del hos alla coleopterer saknar hår. Hos Oryctes senegalensis är skilnaden mellan könen tydligare utmärkt, hvilket bäst synes, om det ifrågavarande segmentet rengöres och betraktas som ett genomskinligt föremål. Hos honan är hela ytan betäckt med små skilda lister, hvilka bära taggar, hvaremot dessa lister hos hanen allt mera sammanflyta samt blifva reguliera och nakna, ju närmare spetsen man kommer, så att tre fjerdedelar af segmentet äro betäckta med ytterst fina, parallela ribbor, hvilka fullkomligt saknas hos honan. Dock kan hos alla tre Oryctes-arternas honor ett lätt skrapande eller stridulerande ljud frambringas, om ett uppmjukadt exemplars abdomen skjutes bakåt och framåt.
Hvad Heliopathes och Oryctes beträffar, kan man näppeligen betvifla, att hanen stridulerar för att locka eller uppegga honorna; men hos de flesta skalbaggar tjenar stridulationen som en ömsesidig lockton för båda könen. Denna åsigt blir icke osannolik derigenom, att skalbaggar stridulera vid åtskilliga rörelser; vi veta, att foglar använda sin stämma till många ändamål utom att sjunga för sina gemåler. Den store Chiasognathus stridulerar af vrede eller till utmaning; många arter göra detsamma af ångest eller fruktan, då de hållas så, att de icke kunna undkomma; herrar Wollaston och Crotch kunde, då de bultade på de ihåliga trädstammarne på Canarie-öarne, genom stridulationen upptäcka närvaron af skalbaggar, tillhörande slägtet Acalles. Slutligen stridulerar hanen af Ateuchus för att uppmuntra honan i hennes arbete och af ledsnad, då hon aflägsnas.[1] Några naturforskare tro, att skalbaggar frambringa detta ljud för att skrämma bort sina fiender; men jag kan icke tro, att de fyrfotadjur och foglar, hvilka kunna förtära de större skalbaggarne med deras ytterst hårda betäckning, skulle skrämmas af ett så svagt raspande ljud. Den åsigten, att stridulationen tjenar som ett lockrop mellan könen, understödes af det faktum, att dödsuren (Anobium tessellatum) äro kända för att besvara hvarandras knäppningar eller, som jag sjelf har iakttagit, ett med konst frambragt klappande ljud; hr Doubleday underrättar mig också, att han två eller tre gånger har iakttagit, huru en hona knäppte,[2] hvarvid han
