Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
menniskans härledning från någon lägre form.

lag, hvilken orsakar, att vissa normala processer, t. ex. drägtighet äfvensom åtskilliga sjukdomars utveckling och varaktighet, rätta sig efter månomloppen[1]. Henne tillfogade sår helas genom samma läkningsprocess, och de stycken af hennes lemmar, som finnas qvar efter en amputation, ega, liksom hos de lägsta djuren, understundom, synnerligen under en tidigare embryonalperiod, en viss förmåga till nybildning[2].

Hela förloppet vid den vigtigaste af alla funktionerna, artens reproduktion, är i påfallande grad detsamma hos alla däggdjur, från den första kärleksförklaringen från hannens sida till ungens födelse och uppfödande[3]. Apor födas i nästan lika hjelplöst tillstånd som våra egna barn, och hos vissa slägten skiljer ungen sig till sitt utseende fullkomligt lika mycket från de fullt utbildade individerna, som våra barn göra det från sina fullvuxna föräldrar[4]. Några författare hafva såsom en åtskilnad af vigt framhållit, att menniskans ungar hinna sin mognad i en långt framskridnare ålder än hos något annat djur; men om vi betrakta de menniskoracer, som bebo tropiska länder, är skilnaden icke stor, ty orangen anses icke blifva fullvuxen förrän vid tio till femton års ålder[5]. Mannen skiljer sig från qvinnan både till gestalt, kroppsstyrka, hårbeklädnad m. m. äfvensom till förstånd, på samma sätt som händelsen är med många däggdjurs båda kön. Det är med ett ord näppeligen möjligt att föröka den nära öfverensstämmelsen i allmän organisation, i väfnadernas fina byggnad, i kemisk

  1. I afseende på insekter se dr Laycock, On a General Law of Vital Periodicity, British Association, 1842. Dr Macculloch (Silliman’s North American Journal of Science, vol. XVII, sid. 305) har sett en hund lida af tredjedagsfrossa.
  2. Jag har lemnat beviset härför i min Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 15.
  3. Mares e diversis generibus Quadrumanorum sine dubio dignoscunt feminas humanas a maribus. Primum, credo, odoratu, postea aspectu. Mr Youatt, qui diu in Hortis Zoologicis (Bestiariis) medicus animalium erat, vir in rebus observandis cautus et sagax, hoc mihi certissime probavit, et curatores ejusdem loci et alii e ministris confirmaverunt. Sir Andrew Smith ei Brehm notabant idem in Cynocephalo. Illustrissimus Cuvier etiam narrat multa de hac re, qua ut opinor nihil turpius potest indicari inter omnia hominibus et Quadrumanis communia. Narrat enim Cynocephalum quendam in furorem incidere aspectu feminarum aliquarum, sed nequaquam accendi tanto furore ab omnibus. Semper eligebat juniores et dignoscebat in turba et advocabat voce gestuque.
  4. Denna anmärkning framställes med afseende på Cynocephalus och de anthropomorfa aporna af Geoffroy Saint-Hilaire och F. Cuvier i Histoire Naturelle des Mammifères, tomen I, 1824.
  5. Huxley, Man’s Place in Nature, 1863, sid. 34.