af de grällystnaste. Hr Gosse[1] beskrifver en strid, hvari tvenne honingsfoglar grepo fast i hvarandras näbbar och oupphörligt svängde omkring, tills de nästan föllo till marken, och hr Montes de Oca säger vid tal om ett annat slägte, att två hanar sällan träffas utan att häftigt drabba tillsammans med hvarandra i luften; då de hållas i bur, “har deras strider mestadels slutat med tungans ituslitande på endera af de två, hvilken då helt säkert har dött, emedan han icke har varit i stånd att lifnära sig“.[2] Hanarne af den vanliga rörhönan (Gallinula chloropus) bland vadarne “kämpa under parningstiden häftigt om honorna; de stå nästan upprätt i vattnet och slå med sina fötter“. Två af dem har man sett strida på så sätt en half timma, tills den ene fick tag i hufvudet på den andre, hvilken skulle hafva blifvit dödad, om icke åskådaren hade ingripit; honan såg hela tiden på såsom en lugn åskådarinna.[3] Hanarne af en beslägtad fogel (Gallicrex cristatus) äro, såsom hr Blyth meddelar mig, en tredjedel större än honorna och så stridslystna under parningstiden, att de underhållas till kamp af infödingarne i östra Bengalen. Åtskilliga andra foglar hållas i Indien för samma ändamål, t. ex. bulbuls (Pycnonotus hæmorrhous), hvilka “kämpa med stort mod“.[4]
Den i polygami lefvande brushanen (Machetes pugnax, fig. 37) är bekant för sin utomordentliga stridslystnad, och om våren församla sig hanarne, hvilka äro betydligt större än honorna, hvarje dag på en särskild plats, hvarest honorna hafva för afsigt att lägga sina ägg. Fogelfängarne upptäcka dessa platser derpå, att gräsvallen har blifvit något tilltrampad. Här kämpa de ganska likt stridstuppar, i det att de fatta tag i hvarandra med näbben och slå med sina vingar. Den stora fjäderkragen rundt omkring halsen uppreses då och “släpar“ enligt öfverste Montagu “på marken såsom en sköld för att skydda de ömtåligare delarne“; detta är också det enda för mig bekanta exemplet hos foglar på någon bildning, som tjenar till sköld. Fjäderkragen gör dock i följd af sina vexlande och rika färger sannolikt i hufvudsaklig mån tjenst som en prydnad. I likhet med de mest stridslystna foglar synas de alltid vara färdiga att kämpa, och då de hållas trångt inspärrade, döda de ofta hvarandra; men Montagu iakttog, att deras stridslystnad blir större under våren, då deras långa
