Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15
rudimentära bildningar.

ställen, nämligen i armhålorna, i närheten af skulderbladen o. s. v., tillfälligtvis upptäckt muskelknippen, hvilka alla måste hänföras till samma system som panniculus. Han har äfven visat[1], att musculus sternalis eller sternalis brutorum, hvilken icke bildar fortsättning af rectus abdominalis, utan är nära beslägtad med panniculus, anträffades i förhållandet af tre till hundra hos flere än 600 menniskokroppar; han tillägger, att denna muskel lemnar “en utmärkt belysning af det påståendet, att tillfälliga och rudimentära bildningar äro särdeles underkastade omvexling i anordningen.“

Några få personer ega förmåga att sammandraga de i deras hufvudsvålar ytligt liggande musklerna, och dessa muskler äro af en föränderlig och delvis rudimentär beskaffenhet. Herr A. de Candolle har meddelat mig ett egendomligt exempel på denna förmågas långvariga ihållighet eller förärfning liksom på ovanlig utveckling af densamma. Han känner en familj, hvaraf en medlem, familjens nuvarande hufvudman, såsom yngling kunde medelst att röra endast hufvudsvålen kasta flere tunga böcker från sitt hufvud, och som vann vad genom att utföra detta konststycke. Hans fader, farbroder, farfader och alla hans tre barn ega samma förmåga i samma ovanliga grad. Familjen delade sig för åtta generationer tillbaka i två grenar, så att hufvudmannen för den ofvannämnda grenen i sjunde led är kusin till den andra grenens hufvudman. Denna aflägsna kusin bor i en annan del af Frankrike och visade genast, då han tillfrågades, om han egde samma egenskap, sin förmåga. Denna händelse utgör ett godt exempel på den seghet, hvarmed en fullkomligt onyttig egenskap kan öfverflyttas genom arf.

De yttre muskler, hvilka tjena till att röra hela ytterörat, och de inre muskler, hvilka röra dess olika delar, höra alla till samma system som panniculus och finnas hos menniskan i ett rudimentärt tillstånd; de kunna alltså variera i sin utveckling eller åtminstone i sin verksamhet. Jag har sett en person, hvilken kunde föra sina öron framåt, och en annan, som kunde föra dem bakåt[2], och efter hvad en af dessa personer sade mig, är det sannolikt, att mången af oss genom att ofta röra sina öron och derigenom rigta sin uppmärksamhet på dem, skulle medelst upprepade försök återvinna någon rörelseförmåga. Förmågan att resa

  1. Professor W. Turner, Proceedings of the Royal Society in Edinburgh, 1866—1867, sid. 65.
  2. Canestrini citerar (Annuario della Soc. dei Naturalisti, Modena 1867, sid. 97) Hyrtl angående samma sak.