Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39
vokal- och instrumentalmusik.

berättat mig ett exempel på en domherre, hvilken hade blifvit lärd att hvissla en tysk vals, och som utförde detta så väl, att han kostade tio guineas; då denna fogel först bragtes in i ett rum, hvari andra foglar höllos, och han började sjunga, placerade sig alla de andra, hvilka utgjordes af ungefär tjugo hämplingar och kanariefoglar, vid den närmaste sidan af sina burar och lyssnade med det största intresse på den nye sångaren. Många naturforskare tro, att foglarnes sång nästan uteslutande är “följden af rivalitet och täflan“ och icke tillkommen för att behaga deras gemåler. Detta var Daines Barrington’s och White’s från Selborne åsigt, hvilka båda särskildt gåfvo akt på denna sak.[1] Barrington medgifver dock, att “öfverlägsenhet i sång gifver foglar en förvånande öfverlägsenhet öfver andra, såsom fogelfängare ganska väl veta“.

Det är säkert, att en häftig täflan råder emellan hanarne i deras sång. Fogelälskare bringa sina foglar tillsammans för att utröna, hvem som skall sjunga längst, och hr Yarrell berättade mig, att en fogel af första rangen stundom sjunger, tills han faller ned nästan död eller, enligt Bechstein,[2] fullkomligt död i följd af, att ett kärl i lungorna springer. Hvilken orsaken än må vara, så dö fogelhanar, såsom jag hör af hr Weir, ofta plötsligt under sångtiden. Att vanan att sjunga stundom alldeles icke har något att skaffa med kärleken, är tydligt, emedan en ofruktsam kanariefogelsbastard enligt uppgift[3] sjöng, då han såg sig i en spegel, hvarvid han rusade mot sin egen bild; han anföll likaledes med raseri en kanariehona, som insattes i samma bur. Fogelfängare draga beständigt nytta af den afund, som framkallas genom sången; en hane, som sjunger väl, döljes undan och skyddas, under det att en uppstoppad fogel, omgifven af limspön, utsättes, så att han ses. På detta sätt har en person, enligt hvad hr Weir har meddelat mig, under loppet af en enda dag tagit femtio och vid ett annat tillfälle sjuttio bofinkhanar. Förmågan och böjelsen att sjunga är så olika hos foglar, att, ehuru priset på en vanlig bofinkhane är endast sex pence, hr Weir såg en fogel, för hvilken fogelfängaren begärde tre pund; profvet på en verkligen god sångare är, att han skall fortfara att sjunga, medan buren svänges omkring egarens hufvud.

Att foglar skulle sjunga såväl af täflan som för att behaga

  1. Philosophical Transactions, 1773, sid. 263. White’s Natural History of Selborne, vol. I, 1825, sid. 246.
  2. Naturgeschichte der Stubenvögel, 1840, sid. 252.
  3. Hr Bold, Zoologist, 1843—44, sid. 659.