Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47
vokal- och instrumentalmusik.
Fig. 41. Yttre stjertpenna af Scolopax gallinago (ur Proc. Zool. Soc., 1858).
Fig. 42. Yttre stjertpenna af Scolopax frenata.
Fig. 43. Yttre stjertpenna af Scolopax javensis.

I föregående fall frambringas ljud medelst tillhjelp af redan befintliga och eljest nödvändiga bildningar; men i följande hafva vissa fjädrar blifvit specielt modifierade för det uttryckliga ändamålet att frambringa ljud. Det trummande eller bräkande eller gnäggande eller dånande ljud, allt efter de olika iakttagarnes uttryck, hvilket frambringas af den enkla beckasinen (Scolopax gallinago) måste hafva öfverraskat hvar och en, som någonsin har hört det. Denna fogel flyger under fortplantningstiden “kanske tusen fot högt“ och sänker sig med förvånande snabbhet, efter att en stund bortåt hafva flugit i zigzag, med utbredd stjert och dallrande vingar i en krokig linie till jorden. Detta ljud frambringas endast under den hastiga nedfarten. Ingen var i stånd att förklara orsaken, tills hr Meves iakttog, att de yttre fjädrarne på hvardera sidan af stjerten äro egendomligt bildade (fig. 41), i det de hade en styf, sabelformig spole med de sneda fanen af ovanlig längd och de yttre strålarne tätt fästade intill hvarandra. Han fann, att han, genom att blåsa på dessa fjädrar eller genom att fästa dem på en lång, tunn käpp och svänga dem hastigt genom luften, kunde fullkomligt härma det trummande ljud, som åstadkommes af den lefvande fogeln. Båda könen äro försedda med dessa fjädrar, men de äro i allmänhet större och frambringa en djupare ton hos hanen än hos honan. Hos några arter, t. ex. hos Scolopax frenata (fig. 42), äro fyra och hos Scolopax javensis (fig. 43) icke mindre än åtta fjädrar på hvardera sidan af stjerten betydligt modifierade. Olika toner uppkomma, om olika arters fjädrar svängas genom luften, och Scolopax Wilsonii i Förenta Staterna frambringar ett hvinande ljud, då han hastigt störtar sig ned till marken.[1]

Hos hanen af Chamæpetes unicolor (en stor hönsfogel i Amerika) är första vingpennan af första ordningen böjd mot spetsen och mycket mera afsmalnande än hos honan. Af en beslägtad fogel, Penelope nigra, iakttog hr Salvin en hane, hvilken, då

  1. Se hr Meves’ intressanta uppgift i Proc. Zool. Soc., 1858, sid. 199. Om beckasinen Macgillivray, History of British Birds, vol. IV, sid. 371. Om den amerikanska beckasinen kapten Blakiston, Ibis, vol. V, 1863, sid. 131.