Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/391

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53
prydnader.

kunna någon gång uppresas eller utbredas, hvarigenom deras sköna färger fullständigt framvisas. Präktiga örontofsar (se fig. 39 ofvanför) finnas tillfälligtvis. Hufvudet är stundom betäckt med sammetsartade dun, såsom hos en fasan, eller är det naket och lifligt färgadt, eller bär det köttartade bihang, trådar och solida utskott. Strupen är likaledes någon gång prydd med ett skägg eller med köttflikar och vårtor. Sådana bihang äro i allmänhet bjert färgade och tjena tvifvelsutan som prydnader, ehuru de icke alltid i våra ögon äro prydliga, ty då hanen är sysselsatt med att fria till honan, svälla de ofta upp och antaga lifligare färger, såsom händelsen är med kalkontuppen. Vid sådana tillfällen uppsvälla de köttiga bihangen på hufvudet hos Tragopan-fasanen (Ceriornis Temminckii) upp till en stor flik på strupen och till två horn, ett på hvardera sidan af den präktiga tofsen, och dessa hafva då den mest intensiva blå färg, som jag någonsin har sett. Den afrikanska hornskatan (Bucorax abyssinicus) drifver upp det skarlakansfärgade, blåslika bihanget på sin hals och “erbjuder ett synnerligen storartadt utseende“ med sina släpande vingar och sin utbredda stjert.[1] Äfven ögats iris är någon gång bjertare färgad hos hanen än hos honan, hvilket ofta är händelsen med näbben, t. ex. hos vår vanliga koltrast. Hos Buceros corrugatus är hela näbben och den oerhörda hjelmen klarare färgad hos hanen än hos honan, och “de sneda groparne på underkäkens sidor äro egendomliga för hankönet“.[2]

Hanarne äro ofta prydda med förlängda fjädrar eller pennor, hvilka skjuta ut från nästan hvarje del af kroppen. Strupens och bröstets fjädrar äro någon gång utvecklade till vackra kragar och krås. Stjertfjädrarne äro ofta förlängda, såsom vi se hos påfogelns stjerttäckare och på Argus-fasanens stjert. Den senare fogelns kropp är icke större än en hönas; dock är längden från näbb- till stjertspetsen icke mindre än fem fot tre tum.[3] Vingfjädrarne äro icke på långt när så ofta förlängda som stjertfjädrarne, ty deras förlängning skulle lägga hinder i vägen för flygten. Dock äro de sköna, med ögonfläckar försedda vingpennorna af andra ordningen hos Argus-fasanens hane nästan tre fot i längd, och hos en liten afrikansk nattskärra (Caprimulgus vexillarius) uppnår en bland första ordningens vingpennor under fortplantningstiden en längd af tjugosex tum, hvaremot fogeln sjelf endast håller tio tum i längd. Hos ett annat, nära befryndadt nattskärreslägte äro de

  1. Hr Monteiro, Ibis, vol. IV, 1862, sid. 339.
  2. Land and Water, 1868, sid. 217.
  3. Jardine’s Naturalists Library: Birds, vol. XIV, sid. 166.