tyckas veta med sig, att de hafva föga skönt att framvisa. Hr Bartlett har aldrig sett hanarne af någondera arten kämpa med hvarandra; dock har han icke haft så goda tillfällen att aktgifva på den Wallich’ska som på öronfasanen. Hr Jenner Weir finner äfvenledes, att alla fogelhanar med rik eller skarpt markerad fjäderdrägt äro grälsjukare än de mörkfärgade arter, som höra till samma grupper. Steglitsen är t. ex. långt mera stridslysten än hämplingen och koltrasten mera än sångtrasten. De foglar, hvilka undergå en förändring i fjäderdrägten efter årstiderna, blifva likaledes mycket mera stridslystna under den period, då de hafva de lifligaste prydnaderna. Utan tvifvel kämpa några mörkt färgade foglars hanar förtvifladt med hvarandra, men det synes, att, då könsurvalet har gifvit lysande färger åt någon arts hanar, det likaledes ganska ofta har förlänat dem en stark stridslystnad. Vi skola träffa på nästan analoga fall, då vi komma att afhandla däggdjuren. Å andra sidan hafva hos foglarne sångförmågan och lysande färger sällan båda förvärfvats af samma arts hanar; men i denna händelse skulle den vunna fördelen hafva varit fullkomligt densamma, nämligen framgång i att behaga honan. Icke desto mindre måste det medgifvas, att åtskilliga med lysande färger försedda fogelhanar hafva fått sina fjädrar särskildt modifierade för att frambringa instrumentalmusik, ehuru densammas skönhet, åtminstone enligt vår smak, icke kan jemföras med många sångfoglars vokalmusik.
Vi vilja nu öfvergå till fogelhanar, som icke äro i någon hög grad försedda med prydnader, men hvilka icke desto mindre under sitt frieri förevisa, hvad de ega tilldragande. Dessa fall äro i några hänseenden egendomligare än de föregående och hafva endast obetydligt uppmärksammats. För följande fakta, hvilka äro valda ur en stor mängd värdefulla, till mig sända anteckningar, har jag att tacka hr Jenner Weir, hvilken länge har haft många slags foglar, bland dem alla britiska Fringillidæ och Emberizidæ. Domherren försöker att närma sig honan framifrån och skjuter då fram sitt bröst, så att många flere af de karmosinröda fjädrarne på en gång synas, än förhållandet annars skulle vara. Samtidigt vänder och böjer han på ett löjligt sätt sin svarta stjert från ena sidan till den andra. Bofinkhanen står likaledes framför honan och visar på så sätt sitt röda bröst samt sin “blåklocka“, såsom liebhabrar benämna hans hufvud; vingarne utbredas samtidigt något litet, hvarigenom de rent hvita banden på skuldrorna blifva synliga. Vanliga hämplingen spänner ut sitt rosenfärgade bröst, utbreder i ringa mån sina bruna vingar och stjert för att
