öfver kroppen spridda håren äro rudiment af den likartade hårbeklädnad, som finnes hos de lägre djuren. Denna åsigt blir allt mera sannolik, då man vet, att fina, korta och blekt färgade hår på extremiteterna och andra delar af kroppen tillfälligtvis utvecklas till “tätt stående, långa och gröfre, mörka hår“, då de erhålla en abnorm näring invid sedan lång tid tillbaka inflammerade ställen[1].
Jag göres af hr Paget uppmärksam på, att personer, som höra till samma familj, ofta hafva några få hår i sina ögonbryn mycket längre än de öfriga, så att denna obetydliga egendomlighet synes gå i arf. Dessa hår företräda tydligen vibrisserna, hvilka hos många lägre djur användas som känselorganer. Hos en ung chimpansé iakttog jag, att några få upprättstående, något längre hår sköto fram ofvanför ögonen, der de rätta ögonbrynen skulle hafva haft sin plats, om de hade funnits. Det fina ullika hår, den så kallade lanugo, hvarmed menniskans foster är tätt betäckt under sjette månaden, utgör en mycket egendomlig företeelse. Det utvecklas under femte månaden först vid ögonbrynen och i ansigtet, särdeles rundt omkring munnen, der det är mycket längre än på hufvudet. En mustasch af detta slag observerades af Eschricht[2] på ett qvinligt foster; men detta är icke någon så förvånande omständighet, ty de båda könen likna i allmänhet hvarandra till alla yttre karakterer under en tidigare period af sin tillväxt. Hårens rigtning och anordning på alla ställen af fostrets kropp äro desamma som hos den fullvuxna menniskan, men dock underkastade mycken variation. Hela kroppsytan, äfven pannan och öronen inberäknade, är på detta vis tätt beklädd; men det är en betecknande omständighet, att händernas flatsidor och fotsulorna liksom undre ytorna af alla fyra extremiteterna äro fullkomligt nakna hos de flesta lägre djur. Som detta näppeligen kan vara en tillfällig öfverensstämmelse, måste vi betrakta fostrets ullartade hölje som den rudimentära motsvarigheten till den första beständiga hårbetäckningen hos de däggdjur, hvilka födas hårbeklädda. Denna motsvarighet är, i jemförelse med den vanliga lagen för embryonal utveckling, mycket fullständigare än den, som bildas af de spridda håren på den fullvuxnes kropp.
Det synes, som tenderade de bakre kindtänderna eller visdomständerna att blifva rudimentära hos de mera civiliserade menniskoracerna. Dessa tänder äro nästan mindre än de öfriga
