Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/434

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96
foglar.

de särskilda marmorerade, fläckiga och streckade hönsracerna, och fjädrarne förändras ofta på samma sätt öfver hela kroppen enligt korrelationsprincipen. Vi sättas härigenom i stånd att utan mycket besvär uppdraga racer, hvilkas fjäderdrägt är tecknad och färgad nästan så symmetriskt som hos naturliga arter. Hos marmorerade och fläckiga höns äro fjädrarnes färgade kanter skarpt begränsade; men hos en mellanform, som uppdrogs af mig från en svart spansk tupp med grön glans och en hvit stridshöna, voro alla fjädrarne grönaktigt svarta med undantag af spetsarne, hvilka voro gulaktigt hvita; mellan de hvita spetsarne och de svarta basstyckena fanns det på hvarje fjäder ett symmetriskt böjdt bälte af mörkbrun färg. I några fall bestämmer fjäderskaftet färgernas fördelning; så voro spolen och ett smalt streck på hvardera sidan af kroppsfjädrarne hos en mellanform af samma svarta spanska tupp och en silfverfläckad polsk höna grönaktigt svarta, hvilket omgafs af ett regelbundet, mörkbrunt, med brunaktigt hvitt kantadt fält. I dessa fall se vi fjädrar, som hafva blifvit symmetriskt schatterade i likhet med dem, som förläna så mycken glans åt många naturliga arters fjäderdrägt. Jag har likaledes iakttagit en varietet af vanliga dufvan, hos hvilken vingbjelkarne voro symmetriskt infattade af tre ljusa schatteringar i stället för att vara helt enkelt svarta på skifferblå botten som hos stamarten.

Inom många stora fogelgrupper kan man iakttaga, att fjäderdrägten är olika färgad hos hvarje art, men att vissa fläckar, teckningar eller strimmor, ehuru äfvenledes olika till färgen, bibehållas af alla arterna. Analoga fall möta bland dufracerna, hvilka vanligen ega de båda vingbjelkarne qvar, ehuru de kunna vara röda, gula, hvita, svarta eller blå, under det att den öfriga fjäderdrägten är helt annorlunda färgad. Här följer ett egendomligare fall, hvari vissa teckningar bibehållas, ehuru färgade på nästan fullkomligt omvändt sätt mot det naturliga; stamarten till dufvan har blå stjert med den mot spetsen belägna hälften af de båda yttersta stjertpennornas yttre fan hvit; nu finnes det en undervarietet, som har stjerten hvit i stället för blå med just den lilla del svart, som är hvit hos stamformen.[1]


De på foglarnes fjäderdrägt befintliga ocellernas eller ögonlika fläckarnes bildning och föränderlighet. — Som inga prydnader äro skönare än ocellerna på åtskilliga foglars fjädrar, på några däggdjurs hårbeklädnad, på reptiliernas och fiskarnes

  1. Bechstein, Naturgeschichte Deutschlands, band IV, 1795, sid. 31, om en undervarietet af Monckdufvan.