sig omkring med stjerten stundom lagd öfver ryggen, men ofta böjd rundtomkring sidorna. Stjerten blir härigenom med tiden fullkomligt skef och angifver temligen säkert, huru länge fogeln har rufvat“. Båda könen af en australiensisk kungsfiskare (Tanysiptera sylvia) hafva de mellersta stjertfjädrarne betydligt förlängda, och som honan bygger sitt bo i ett träd, blifva dessa fjädrar, enligt hvad hr R. B. Sharpe har meddelat mig, mycket hopskrynklade under rufningen.
I dessa båda fall måste stjertpennornas betydande längd vara i någon mån olämplig för honan, och som honans stjertpennor hos båda arterna äro något kortare än hanens, kunde man påstå, att deras fullkomliga utveckling har förhindrats genom naturligt urval. Att döma af dessa fall borde påfogelhönan hafva erhållit en mycket längre stjert, än hon nu vanligen eger, om stjertens utveckling hos henne hade förhindrats, endast då den blef olämplig och farlig genom sin längd, ty hennes stjert är i förhållande till hennes kroppsstorlek nästan icke så lång som många fasanhönors, ej heller längre än kalkonhönans. Äfvenledes måste man ihågkomma, att, så snart som påfogelhönans stjert har blifvit farlig genom sin längd och dess utveckling i följd deraf hämmad, hon i öfverensstämmelse med denna åsigt borde beständigt hafva återverkat på sina hanliga afkomlingar och sålunda hafva hindrat påfogeltuppen från att erhålla sitt nuvarande ståtliga släp. Vi kunna alltså sluta till, att stjertens längd hos påfogeltuppen och dess korthet hos påfogelhönan äro resultatet af, att de erforderliga variationerna hos tuppen hafva från första början förärfvats till hanafkomlingarne ensamma.
Vi föranledas till en nästan lika slutsats med afseende på stjertens längd hos de olika fasanarterna. Hos öronfasanen (Crossoptilon auritum) är båda könens stjert lika lång, nämligen sexton eller sjutton tum; hos vanliga fasanens hane är den omkring tjugo tum och tolf hos hönan, hos Sömmerringfasanens hane trettiosju tum och endast åtta hos hönan, och slutligen är den stundom i sjelfva verket sjuttiotvå tum lång hos hanen och sexton hos hönan af Reeve’s fasan. Hos åtskilliga arter är honans stjert mycket olika till längden utan hänseende till hanens stjert, och detta kan, enligt hvad det synes mig, mycket sannolikare förklaras genom förärfningens lagar, det vill säga derigenom, att de hvarandra efterföljande variationerna hafva från första början blifvit mer eller mindre nära begränsande i sin öfverlåtelse till hankönet, vidare genom det naturliga urvalets inverkan, i följd af att stjertens längd har varit i större eller mindre grad skadlig för de skilda arternas honor.
