likväl rufva de senare sina ägg i hvälfda bon. Detta är händelsen med Australiens Grallinæ, med samma lands Maluridæ, med Nectariniæ och med åtskilliga honingssugare eller Meliphagidæ.[1]
Om vi betrakta Englands foglar, skola vi se, att det icke finnes något nära och allmänt förhållande mellan honans färg och det af henne bygda boets beskaffenhet. Omkring fyratio af våra britiska foglar (utom de af betydande storlek, hvilka kunna försvara sig sjelfva) bygga i hål i bankar, klippor eller träd eller förfärdiga hvälfda nästen. Om vi taga färgerna hos steglitsens, domherrens eller koltrastens hona såsom en måttstock för den grad af synlighet, hvilken icke är farlig för den rufvande honan, så kunna bland de ofvannämnda fyratio foglarne honorna af endast tolf betraktas såsom i en farlig grad synliga, hvaremot de återstående tjugoåtta icke äro i ögonen fallande.[2] Ej heller finnes det något nära förhållande mellan en väl uttryckt färgskilnad mellan de båda könen och det förfärdigade nästets beskaffenhet. Så skiljer sig hanen af gråsparfven (Passer domesticus) mycket från honan, hvaremot hanen af pilfinken (Passer montanus) knappast företer någon skilnad, och likväl bygga båda väl dolda nästen. Begge könen af grå flugsnapparen (Muscicapa grisola) kunna näppeligen särskiljas, hvaremot könen af den fläckiga flugsnapparen (Muscicapa luctuosa) skilja sig i betydande mån, och båda bygga i hål. Honan af koltrasten (Turdus merula) skiljer sig mycket, honan af ringtrasten (Turdus torquatus) mindre och honan af sångtrasten (Turdus musicus) knappast något från sina respektive hanar; likväl bygga alla öppna nästen. Å andra sidan bygger den icke synnerligen aflägset stående strömstaren (Cinclus aquaticus) ett hvälfdt näste, och könen skilja sig ungefär lika mycket, som förhållandet var hos ringtrasten. Orren och moripan (Tetrao tetrix och scoticus) förfärdiga öppna nästen på lika väl
- ↑ Se om dessa senare arters nästbyggnad och färger Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 504, 527.
- ↑ Jag har angående denna sak rådfrågat Macgillivray’s British Birds, och ehuru man i några fall kan hysa tvifvelsmål angående graden af boets undandöljande och af honans skönjbarhet, kunna dock följande foglar, hvilka alla lägga sina ägg i hål eller i hvälfda bon, knappast enligt ofvannämnda måttstock betraktas som lätt synliga: Passer, två arter; Sturnus, hvars hona är betydligt mindre lysande än hanen; Cinclus; Motacilla boarula(?); Erithacus; Fruticola, två arter; Saxicola; Ruticilla, två arter; Sylvia, tre arter; Parus, tre arter; Mecistura; Anorthura; Certhia; Sitta; Yunx; Muscicapa, två arter; Hirundo, tre arter, och Cypselus. Honorna af följande tolf foglar kunna enligt samma måttstock betraktas som högeligen synliga, nämligen Pastor, Motacilla alba, Parus major och Parus cæruleus, Upupa, Picus, fyra arter, Coracias, Alcedo och Merops.
