Andra kapitlet.
Skilnaden i själsförmögenheter mellan den högsta apan och den lägsta vilden
är ofantlig. — Vissa instinkter gemensamma. — Själsrörelserna. — Nyfikenhet.
— Efterhärmande. — Uppmärksamhet. — Minne. — Inbillning. — Förstånd.
— Framåtskridande utveckling. — Verktyg och vapen, använda af djur. — Språk.
— Sjelfmedvetande. — Skönhetssinne. — Tro på Gud, andliga krafter,
villfarelser.
Vi hafva i föregående kapitel sett, att menniskan i sin
kroppsbyggnad uppvisar tydliga spår af sin härledning från någon
lägre form; men man torde påstå, att något misstag måste hafva
insmugit sig i denna slutledning, alldenstund menniskan till sina
själsegenskaper så synnerligen skiljer sig från alla andra djur.
Tvifvelsutan är skilnaden i detta afseende ofantlig, äfven om vi
med den högsta apans jemföra själsegenskaperna hos en af de
lägsta vildarne, som icke eger ord för att uttrycka något högre
tal än fyra, och som icke använder några abstrakta termer för
de vanligaste föremålen eller intrycken[1]. Skilnaden skulle utan
tvifvel ännu förblifva omätlig, äfven om någon högre apa hade
blifvit förädlad och civiliserad lika mycket, som händelsen har varit
med en hund i jemförelse med dess stamform, vargen eller
schakalen. Eldslandets invånare räknas bland de lägst stående
barbarerna; men jag förvånade mig ständigt öfver, huru nära de
tre infödingar, hvilka befunno sig ombord på Hans Maj:ts skepp
“Beagle“, och som hade lefvat några år i England och kunde
tala något litet engelska, liknade oss i sinnelag och till sina flesta
själsförmögenheter. Om ingen organisk varelse, med undantag af
menniskan, hade egt någon själsförmögenhet, eller om hennes
förmögenheter till sin beskaffenhet hade varit helt olika med de
lägre djurens, skulle vi aldrig hafva blifvit i stånd att öfvertyga
- ↑ Se beviset härför i Lubbock’s Prehistoric Times (öfversatt på svenska under titel “Menniskans Urtillstånd“, 1869), sid. 354 o. s. v.
