Sjuttonde kapitlet.
Stridslag. — Speciela vapen, förlänade åt hanarne. — Orsaken till bristen på
vapen hos honorna. — Vapen, som äro gemensamma för båda könen, hafva dock
först blifvit förvärfvade af hanen. — Andra sätt att använda dylika vapen. — Deras
höga betydelse. — Hanens betydligare storlek. — Försvarsmedel. — Förkärlek,
visad ettdera könet vid däggdjurs sammanparande.
Bland däggdjur synes hanen vinna honan långt mera enligt
stridslagen än genom att utveckla sina behag. De räddaste djur,
hvilka icke äro utrustade med några särskilda stridsvapen, inlåta
sig under parningstiden i förtviflade strider. Man har sett två
harhanar kämpa med hvarandra, tills en blef dödad; mullvadshanar
slåss med hvarandra, ofta med olycksbringande påföljd; ekorrhanar
“inlåta sig i många strider och såra hvarandra ofta allvarsamt“;
detsamma göra också bäfverhanarne, “så att knappast ett enda
skinn är utan skråmor.“[1] Jag iakttog detsamma i Patagonien
på hudar af guanacos, och vid ett tillfälle voro några dylika djur
så upptagna med att kämpa, att de utan fruktan sprungo tätt
förbi mig. Livingstone nämner, att hanarne af många djur i
Södra Afrika nästan oföränderligt förete skråmor, som de hafva
erhållit i föregående strider.
Stridslagen gäller såväl med hänsyn till de i vatten som de på land lefvande däggdjuren. Det är allmänt kändt, huru förtvifladt skälhanar kämpa både med tänder och med klor under fortplantningstiden, och deras skinn äro likaledes ofta betäckta
- ↑ Se Waterton’s berättelse om två harars strid, Zoologist, vol. I, 1843, sid. 211. Om mullvadar, Bell, Hist. of British Quadrupeds, första upplagan, sid. 100. Angående ekorrar Audubon och Bachman, Viviparous Quadrupeds of North America, 1846, sid. 269. Om bäfrar hr A. H. Green i Journal of Lin. Soc. Zoolog., vol. X, 1869, sid. 362.
