Adertonde kapitlet.
Stämma. — Märkvärdiga könsegendomligheter hos skälar. — Lukt. — Hårets
utveckling. — Hårets och skinnets färg. — Afvikande fall, då honan är prydligare
än hanen. — Färgen och prydnaderna bero på könsurvalet. — Färg, förvärfvad
till skydd. — Färgen beror, om än gemensam för båda könen, dock ofta på
könsurvalet. — Fläckars och strimmors försvinnande hos fullvuxna däggdjur. — Om
de fyrhändtes färger och prydnader. — Sammanfattning.
Däggdjuren använda sin stämma till olika ändamål, för att
tillkännagifva fara, som ett rop från en medlem till en annan
i en flock eller från modern till hennes förlorade unge eller
från den senare till sin moder med begäran om skydd; sådana
användningssätt behöfva här icke tagas i betraktande. Vi hafva
här endast att skaffa med skilnaden mellan de båda könens stämma,
t. ex. mellan lejonets och lejoninnans eller mellan tjurens och kons.
Nästan alla djurs hanar bruka sin stämma mycket mera under
brunsttiden än under någon annan tid af året, och några, t. ex. giraffen
och piggsvinet,[1] sägas vara fullkomligt stumma undantagandes under
denna tid. Som hjortarnes strupar (d. v. s. struphufvudet och
sköldkörtlarne[2]) periodiskt förstoras vid fortplantningstidens början,
kunde man förmoda, att deras starka stämma borde i något
hänseende vara af stor betydelse för dem; men detta är ganska
tvifvelaktigt. Af uppgifter, som hafva lemnats mig af två erfarna
iakttagare, hr M’Neill och Sir P. Egerton, ser man, att unga
hjortar under tre års ålder icke vråla eller skria, och att de gamla
begynna skria i början af fortplantningstiden, i förstone endast
tillfälligtvis och måttligt, under det att de utan rast och ro vandra
omkring för att uppsöka hindarna. Deras strider inledas med
högljudt och långvarigt skriande, men de äro tysta under sjelfva
striden. Alla slags djur, hvilka vanligen använda sin stämma
