Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/546

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
208
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

bjertare och lifligare färgad under vissa årstider än under andra, och hanens pels är i allmänhet bjertare än honans“.[1] Dr Gray meddelar mig, att han särskildt nämnde de afrikanska ekorrarne, emedan de i följd af sina ovanligt bjerta färger bäst uppvisa denna åtskilnad. Honan af den i Ryssland förekommande Mus minutus eger en smutsigare och blekare färgteckning än hanen. Hos några få fladdermöss är hanens pels ljusare och bjertare än hos honan.[2]

De på land lefvande Carnivora och Insectivora visa sällan könsskilnader af något slag, och deras färger äro nästan alltid fullkomlig desamma hos båda könen. Oceloten (Felis pardalis) utgör dock ett undantag, ty honans färger äro i jemförelse med hanens “moins apparentes, le fauve étant plus terne, le blanc moins pur, les raies ayant moins de largeur et les taches moins de diamètre“.[3] Könen af den beslägtade Felis mitis äro äfvenledes olika, dock i mindre grad; honans allmänna färger äro något blekare än hos hanen och hennes fläckar mindre svarta. De i hafvet lefvande Carnivora eller skälarne skilja sig å andra sidan stundom ganska betydligt till färgen och förete, såsom vi redan hafva sett, andra anmärkningsvärda olikheter. Så eger hanen af Otaria nigrescens i södra hemisferen ofvantill en rik brun schattering, hvaremot honan, hvilken i en tidigare ålder än hanen erhåller sina fullt utbildade färger, är ofvan mörkgrå och ungarne af båda könen ganska mörkt chokoladfärgade. Hanen af den nordiska Phoca groenlandica är gulbrungrå med en egendomlig, sadelformig, mörk teckning på ryggen; honan är mycket mindre och ganska skiljaktig till utseendet, nämligen “dunkelt hvit eller gulaktigt halmfärgad, med en gulgrå färg på ryggen“; ungarne äro till en början rent hvita och kunna “knappast urskiljas bland isblocken och snön, hvarvid deras färg således gör tjenst som ett skydd“.[4]

Bland idislare förekomma könsskilnader till färgen allmännare än inom någon annan ordning. En sådan skilnad är vanlig bland de Strepsiceros-artade antiloperna; så är hanen af nilghaun (Portax

  1. Annals and Mag. of Nat. Hist., November 1867, sid. 325. Om Mus minutus Desmarest, Mammologie, sid. 256.
  2. J. A. Allen i Bulletin of Mus. Comp. Zoolog. of Cambridge, United States, 1869, sid. 207.
  3. Desmarest, Mammologie, 1820, sid. 223. Om Felis mitis Rengger, ibidem, sid. 194.
  4. Dr Murie om Otaria i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 108. Hr R. Brown om Phoca groenlandica, ibidem, 1868, sid. 417. Se likaledes om skälarnes färger Desmarest, ibidem, sid. 243, 249.