och kontrasterande färgerna hos vissa däggdjur, t. ex. hos de ofvannämnda aporna och antiloperna, kunna förklaras på detta sätt. Vi böra ihågkomma, att dessa färger icke visa sig hos hanen vid hans födelse, såsom förhållandet är med de flesta vanliga variationer, utan blott i eller nära mogenhetstillståndet, och att de i olikhet med vanliga variationer aldrig uppträda eller sedermera försvinna, om hanen kastreras. Det är i det hela taget en mycket sannolikare slutsats, att de starkt markerade färgerna och andra ornamentala karakterer hos däggdjurens hanar äro till nytta för dem i deras täflan med andra hanar och i följd deraf hafva förvärfvats genom könsurval. Denna åsigts sannolikhet understödes deraf, att färgskilnaderna mellan könen nästan uteslutande, såsom man kan finna vid genomläsandet af de föregående detaljerade uppgifterna, uppträda inom de grupper och undergrupper af däggdjur, som visa andra och distinkta sekundära könskarakterer, hvilka likaledes bero på könsurvalets inverkan.
Däggdjur uppmärksamma tydligen färger. Sir S. Baker iakttog upprepade gånger, att den afrikanska elefanten och noshörningen med synnerligt raseri anföllo hvita eller grå hästar. Jag har på ett annat ställe visat,[1] att halfvilda hästar tydligen föredraga att para sig med lika färgade, och att hjordar af olika färgade dofhjortar länge hafva hållit sig skilda, ehuru lefvande tillsammans. Det är en mera betecknande omständighet, att ett zebrasto icke ville tillstädja en åsnehingsts ömhetsbetygelser, innan han hade blifvit målad i likhet med en zebra, och då “mottog hon“, såsom John Hunter anmärker, “honom ganska lätt. I detta märkvärdiga faktum hafva vi en genom blotta färgen uppeggad instinkt, hvilken hade en så kraftig verkan, att han öfvervann allting annat. Men hanen behöfde icke detta; den omständigheten, att honan var ett djur, som i någon mån liknade honom sjelf, var tillräcklig att uppegga honom“.[2]
I ett föregående kapitel hafva vi sett, att de högre djurens själsförmögenheter icke skilja sig till beskaffenheten, ehuru så betydligt till graden, från menniskans motsvarande förmögenheter, särskildt hos de lägre och barbariska racerna, och det kunde tyckas, att deras smak för det sköna icke är vida skild från de fyrhändtes. Liksom negern i Afrika upphöjer köttet i sitt ansigte i parallela lister “eller ärr högt öfver den naturliga ytan, hvilka
