individs erfarenhet eller af de äldre och förståndigare hundarnes exempel eller af en i arf mottagen vana, det är af instinkt? Denna instinkt kan möjligen hafva uppkommit sedan den långt aflägsna tid, då hundar först användes af infödingarne till att draga deras slädar, eller torde de nordiska vargarne, eskimåhundarnes stamfäder, hafva förvärfvat denna instinkt, som förmådde dem att icke i sluten skara angripa sitt byte, då det befann sig på tunn is. Frågor af detta slag äro synnerligen svåra att besvara.
I olika verk hafva så många fakta blifvit omnämnda, hvilka visa, att djuren ega något slags förstånd, att jag här endast vill anföra två eller tre af Rengger bestyrkta exempel angående amerikanska apor, hvilka stå lågt i sin ordning. Han nämner, att, då han först gaf sina apor ägg, de krossade dem och spilde derigenom bort mycket af deras innehåll; sedermera slogo de sakta ena ändan mot något hårdt föremål och plockade med fingrarne bort bitarne af skalet. Sedan de en gång hade skurit sig med något skarpt verktyg, ville de icke mera vidröra det, eller också handterade de det med den största varsamhet. De fingo ofta sockerbitar, inlindade i papper, och Rengger lade stundom en lefvande geting i papperet, så att de blefvo stuckna, då de hastigt veko upp det; sedan detta hade händt en gång, höllo de alltid först paketet till örat, om de skulle upptäcka någon rörelse deri. Den, som icke öfvertygas af sådana fakta och af de iakttagelser, som han kan anställa på sina egna hundar, att djuren kunna tänka, skulle ej öfvertygas af hvad helst, jag kunde tillägga. Icke desto mindre vill jag anföra en omständighet i afseende på hundar, hvilken stöder sig på tvenne olika observatörer, och som näppeligen kan bero på någon instinkts modifiering.
Hr Colquhoun[1] vingsköt två vildänder, som föllo på andra sidan af en ström; hans apportör försökte bära dem öfver på samma gång, men lyckades icke häri; då dödade han, som aldrig förut var känd för att rubba en fjäder, med flit den ena, bar den andra öfver och återvände efter den döda fogeln. Öfverste Hutchinson berättar, att två rapphönor skötos på samma gång, hvarvid den ena dödades och den andra sårades; den senare sprang sin väg och fasttogs af apportören, hvilken på sin återväg stötte på den döda fogeln; “han stannade, synbarligen mycket brydd, och då han efter två eller tre försök fann, att han icke kunde taga upp den utan att låta den vingskjutna fogeln undkomma, öfverlade han ett ögonblick, dödade den med flit genom att gifva
- ↑ The Moor and the Loch, sid. 45. Öfverste Hutchinson om Dog Breaking, 1850, sid. 46.
