Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/608

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
270
sekundära könskarakterer hos menniskan.

förfäder hafva i likhet med sina slägtingar, de fyrhändte, nästan säkert blifvit på så sätt modifierade, och en liknande urvalsprocess har sannolikt pågått i större eller mindre grad ända till närvarande stund, emedan vildar ännu kämpa om sina qvinnors egande. Andra för de lägre djurens hanar utmärkande karakterer, t. ex. lysande färger och åtskilliga prydnader, hafva blifvit förvärfvade derigenom, att de mera tilldragande hanarne hafva föredragits af honorna. Det gifves dock undantagsfall, då hanarne, i stället för att hafva blifvit utvalda, hafva varit de väljande. Vi igenkänna sådana fall derpå, att honorna hafva blifvit prydligare än hanarne, hvarvid deras ornamentala karakterer hafva öfverflyttats uteslutande eller hufvudsakligen på deras honliga afkomlingar. Ett sådant fall har blifvit beskrifvet inom den ordning, till hvilken menniskan hör, nämligen hos Rhesus-apan.

Mannen är starkare än qvinnan till kropp och själ, och i det vilda tillståndet håller han henne i ett mycket hårdare träldomstillstånd, än något annat djurs hanar göra; alltså är det icke öfverraskande, att han skulle hafva erhållit förmågan att välja. Qvinnorna äro allestädes medvetna om värdet af sin skönhet, och då de hafva utvägar, finna de större nöje i att smycka sig med allehanda slags prydnader, än förhållandet är med karlarne. De låna fogelhanars fjädrar, med hvilka naturen prydde detta kön för att behaga honorna. Som qvinnor länge hafva blifvit utvalda för skönhetens skull, är det icke förvånande, att några af de hvarandra efterträdande variationerna skulle hafva förärfvats på ett begränsadt sätt, och att qvinnorna i följd deraf borde i något högre grad hafva förärfvat sin skönhet till sina qvinliga än till sina manliga afkomlingar. I följd häraf hafva qvinnorna, hvilket de flesta personer skola medgifva, blifvit vackrare än karlarne. Qvinnorna förärfva dock helt säkert sina flesta karakterer, skönheten inbegripen, till sina afkomlingar af båda könen, så att det fortgående företräde, som männen i hvarje race, allt efter sin måttstock på skönhet, visa de mera tjusande qvinnorna, borde tendera till att på samma sätt modifiera alla de till racen hörande individerna af båda könen.

Med afseende på den andra formen för könsurvalet (hvilken är den allra vanligaste bland de lägre djuren), nämligen att honorna välja och antaga endast de hanar, som mest uppegga eller behaga dem, hafva vi skäl för den åsigten, att den fordom inverkade på menniskans förfäder. För sitt skägg och kanske för några andra karakterer har mannen efter all sannolikhet att tacka förärfning från en forntida stamfar, som på detta sätt erhöll sina prydnader.