mig, något slags känsla af rätt och orätt eller ett samvete. Ty hvarje individ skulle hafva en inneboende känsla af att ega vissa starkare och mera ihållande instinkter, så att det ofta skulle uppstå en strid om, hvilken impuls skulle följas, äfvensom tillfredsställelse eller missbelåtenhet skulle förnimmas, då de senaste intrycken jemfördes under sin oupphörliga passage genom själen. I denna händelse skulle en inneboende varnande röst säga djuret, att det skulle hafva varit bättre att hafva följt den ena impulsen än den andra. Den ena vägen borde hafva följts, den ena skulle hafva varit rigtig och den andra origtig; men jag skall återkomma till dessa uttryck.
Sällskaplighet. — Djur af mångahanda slag äro
sällskapliga; vi finna till och med skilda arter lefva tillsammans, såsom
händelsen är med några amerikanska apor samt med de täta
skarorna af råkor, kajor och starar. Menniskan lägger samma
böjelse i dagen i sin stora kärlek till hunden, hvilken kärlek
hunden återgäldar med ränta. Hvar och en bör hafva märkt,
huru olyckliga hästar, hundar, får o. s. v. äro, då de skiljas från
sina kamrater, och hvilken tillgifvenhet åtminstone de båda förra
slagen ådagalägga vid sitt sammanträffande. Det är egendomligt
att begrunda känslorna hos en hund, hvilken timtals kan stanna
lugnt i ett rum hos sin herre eller någon medlem af familjen,
utan att det ringaste afseende fästes vid honom; men om han
för en stund lemnas ensam, skäller eller tjuter han förskräckligt.
Vi skola inskränka vår uppmärksamhet till de högre sällskapliga
djuren med uteslutande af insekterna, ehuru dessa bistå hvarandra
på många vigtiga sätt. Den vanligaste tjenst, hvilken de högre
djuren bevisa hvarandra, är att varna hvarandra för fara medelst
användande af allas sinnen i förening. Hvarje jägare vet, såsom dr Jæger
anmärker[1], huru svårt det är att nalkas djur, då de äro förenade
i en hjord eller en skara. Vilda hästar och nötkreatur göra icke,
efter hvad jag tror, några signaler om fara; men ställningen hos
hvar och en, som först upptäcker en fiende, varnar de öfriga.
Kaniner stampa med sina bakfötter högljudt på marken till signal;
får och stengetter göra på samma sätt, men med framfötterna,
och frambringa äfvenledes ett hvisslande läte. Många foglar och några
däggdjur utställa poster, hvilka hos skälarne uppgifvas[2] i
allmänhet vara honorna. Anföraren för en trupp apor gör tjenst som
skildtvakt och utstöter skrik, hvilka uttrycka både fara och
