Society i London tilldelade honom år 1853 kungliga medaljen, år 1864 Copleymedaljen och Geological Society samma år Wollastonmedaljen. År 1867 blef han riddare af den preussiska orden “pour le merite“ och utnämndes år 1868 till hedersdoktor i medicin vid universitetet i Bonn vid detsammas femtioåriga jubelfest. I diplomet kallar medicinska fakulteten honom: “Theoria de origine specierum et animalium et plantarum proposita novæ in scientia zoologica et botanica ætatis conditorem“. Darwin är vidare medlem af Royal Society i London, Royal Society i Edinburgh, Linnean Society och Geological Society i London, Vetenskapsakademierna i Berlin, Stockholm (sedan år 1865), Petersburg och Dresden, Vetenskapssamfunden i Upsala (sedan år 1860) och Newyork, hedersledamot af den naturvetenskapliga akademien i Petersburg m. fl. I dessa dagar har han blifvit föreslagen till rektor för universitetet i Aberdeen, hvilket förtroende han dock på grund af sin svaga helsa lär hafva afböjt.
Af långt mera intresse än Darwin’s, lif är hans literära verksamhet, om hvilken en svensk vetenskapsman i fjol yttrat: “Den lärda verlden har af honom fått mottaga arbeten, hvaraf ett enda eller några få skulle vara tillräckliga att grunda ett verldsrykte, men hvilka i hela sin sammanfattning ådagalägga en sådan rikedom på vetande och erfarenhet, en sådan omfattning af lärdom, en sådan förmåga att af snillrikt kombinerade fakta draga vigtiga principiela sanningar, att få nu lefvande personer kunna i så hög grad som Darwin sägas vara en typ för en ‘vår tids naturforskare‘: mannen af trogen och djup iakttagelse samt af sann, följdriktig slutledning.“
Få naturforskare hafva med så stora resultat beträdt ett så vidsträckt område som Darwin. Inom zoologien har han skrifvit en monografi öfver cirripederna, de lägst stående bland kräftdjuren, äfvensom afhandlat de s. k. plattmaskarne eller planarierna. På geologiens fält är hans theori om korallrefvens och korallöarnes uppkomst verldsbekant. Under vistelsen på Oceaniens ögrupper och på Keelingöarne i Indiska hafvet anstälde han undersökningar om dessa ref och öar, hvilka höja sig midt i oceanen, alltid från stort djup. Polyperna, som äro upphofvet till dem, kunna ej lefva synnerligen långt under hafsytan och måste dertill alltid hafva en grundval att bygga på. Darwin visade nu, att hafsbotten småningom hade sänkt sig till ett ansenligt djup, och att endast bergskedjor och spridda bergstoppar af densamma ännu qvarstå i form af en överld. Medan hafsbotten sänkte sig, fortsatte polyperna att bygga på dess högsta punkter och höllo sig alltid på samma
