Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73
moralitetens utveckling.

är för det första sympathiens inskränkande till samma stam. För det andra bidrager härtill den otillräckliga förmågan af eftertanke, så att många dygders, isynnerhet de individen beträffande dygdernas inverkan på stammens allmänna välfärd icke erkännes. Vildar underlåta t. ex. att efterforska de mångfaldiga olyckor, som följa på bristande måttlighet, kyskhet o. s. v. För det tredje ligger orsaken härtill i en svag sjelfbeherskningsförmåga, ty denna förmåga har icke blifvit befästad genom länge fortsatt och kanske förärfd vana, undervisning och religion.

Jag har ingått i ofvanstående detaljer om vildars moralitet[1], emedan några författare nyligen hafva fattat en hög åsigt om deras moraliska natur eller skrifvit deras flesta brott på missförstådd välvilja[2]. Dessa författare stöda sin slutledning på den omständigheten, att vildar, såsom det otvifvelaktigt är förhållandet, ega, och detta ofta i hög grad, sådana dygder, hvilka äro nyttiga eller till och med nödvändiga för tillvaron af ett sådant samhälle som en stam.


Slutanmärkningar. — Filosofer af den derivativa[3] moraliska skolan antogo förr, att moralitetens grundval låge i ett slags sjelfviskhet, men helt nyligen i “grunden för den största lycka“. I öfverensstämmelse med den ofvanför lemnade framställningen är den moraliska känslan i grunden identisk med de sociala instinkterna, och i afseende på de lägre djuren skulle det vara orimligt att tala om dessa instinkter såsom utvecklade från sjelfviskhet eller för samhällets lycka. De hafva dock helt visst utvecklats för samhällets allmänna bästa. Uttrycket “det allmänna bästa“ kan definieras såsom de medel, hvarigenom det största möjliga antal individer kan uppfostras till full kraft och helsa med alla sina förmögenheter i fullkomligt skick under de lefnadsförhållanden, hvilka de äro underkastade. Som både menniskans och de lägre djurens sociala instinkter tvifvelsutan hafva utvecklats genom samma grader, skulle man kunna tillråda, om det befunnes praktiskt, att i båda fallen använda samma definition och att som moralitetens probersten taga samhällets allmänna bästa eller välfärd hellre än

  1. Se härom en riklig bevisning i andra kapitlet af Sir J. Lubbock’s Origin of Civilisation, 1870.
  2. Till exempel Lecky, History of European Morals, vol. I, sid. 124.
  3. Detta uttryck brukas i en utmärkt artikel i Westminster Review för Oktober 1869, sid. 498. Angående »grunden för den största lycka», se J. S. Mill, Utilitarianism, sid. 17.