XVI.
Återgången till sig själv, till urnaturen, till det stora, hemlighetsfulla, som är livet — denna återgång är det mest betydelsefulla drag i hela sekelslutet.
Genom att tränga djupt in i alla de företeelser i kvinnans liv, som sammanhänga med det faktum att hela hennes varelse är till ej blott som individ, utan som omslutande släktets framtid, skall man till sist erhålla verkliga uppenbarelser om vad kvinnans natur är, som kön och som individ. Det är ur vår innersta, hemlighetsfulla naturgrund, som individualiteten utgår. De gemensamma kunskapsresultaten, släktets samfällda sätt att ordna tillvaron, äro ett ständigt intrång på originaliteten. Det geniala skapandet är alltid ett utbrott, som stör ordnade resultat. Och så äro även vissa yttringar av urnaturen. Snille och brott, individualitet och abnormitet, tillgång och begränsning, alla kvälla de ur samma källa: det organiska livet. Vad människan är, skild från detta organiska liv, veta vi icke. Att människoanden i denna tillvaro är ett med sin organism och av denna bestämmes, det veta vi. Men det är från död bokstavstro till levande tro, detta vetande nu börjat övergå. Ju innerligare den samverkan blir mellan biologi, psykologi, sociologi, etik och estetik, vilken redan är börjad, dess rikare former skall ej blott kulturen utan det individuella livet antaga.[1]
- ↑ Numera professor G. Steffen har i detta avseende haft
ett yttrande som så väl belyser denna min tanke att det
här må anföras:
»Kontakten med vild natur, i oss och utom oss, är den oumbärliga, livsstärkande förutsättningen för all sund, varaktig civilisation. Kulturens problem är att harmonisera vildhet med civilisationsmedlen: lag, stat, äktenskap, moral, industri och så vidare. Således blir kulturen konst. Således måste de ovannämnda civilisationsmedlen vara underordnade vildheten — ty anden är mer än formerna. Således är den stora faran i kulturutvecklingen den, att civilisationsmedlens hejdlöst framskridande utveckling — enligt sina egna lagar och för sin egen skuld — skall kväva, försvaga, korrumpera, för mycket tämja och osjälvständiggöra vildheten i oss. Moralen får ej tillintetgöra vårt goda samvete att känna, tänka och handla »omoraliskt» — hur skulle eljes moralen kunna utvecklas? Lag och stat få ej bryta sönder vår kraft att i en eller annan form göra revolt. Industrien får ej göra oss så flitiga, så arbetshungriga, så ekonomiskt förtänksamma och ordentliga, att vi ej längre kunna lättjas, lättsinnigt förakta omtankan för bröd och husrum, dagdrivarmässigt kontemplera och njuta tillvaron i stället för att utilitaristiskt bearbeta den. Och all denna fara finnes. Må kvinnan skydda mannen mot den, och mannen skydda kvinnan! Det är en av naturens djupsinniga meningar med att ha två kön. Därför bör man som första och sista lösen för all kvinnoemancipation fordra: att kvinnans högsta ärelystnad skall vara att bliva vad hon är, att varda vad hon av sin natur är.»
