Sida:Moder och styfmoder.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 57 —

“Min kära gosse,” sade Sir Edvard, “du ser just inte riktigt ut som förr; ännu en månad eller så i Devonshire skulle göra dig bra godt.”

“Jag mår fullkomligt väl,” svarade hans son oroad. “Aftonen har varit ovanligt varm och vi ha gått något mycket. Jag hoppas du ej tänker på att skicka bort mig så snart igen.”

“För att säga sanningen, Frank, har jag gjort upp en liten plan, som jag ej tror du skall ha något emot. Du vet att det är en liten egendom i Devonshire, som tillhörde din mor. Byggningen är ej stort bättre än en hydda, men den är vacker och väl byggd. Kapten Martyn, som hyrt den de sista femton, åren, har någon tid varit sjuk, och jag fick i afton underrättelse om hans frånfälle. Som jag förmodar önskar hans enka att flytta, och det har fallit mig in, att om sjelfva byggningen blefve litet omsedd, den är mycket vacker och ligger i en förtjusande trakt — så skulle den ej vara så dum åt dig och Kitty för ett par år eller så, tills jag vore ur vägen, och I kunden flytta hit. Detta skulle sätta allt på det klara. Icke att jag önskar dig bort, min kära gosse. Gud skall veta att här blir tomt och ensligt nog utan er båda.”

“Vi kunna ej begära att Pappa skall göra detta offer för oss,” svarade Frank, hvars kinder glödde af förvåning och glädje.”

“Åh, hvad det angår, så är det bättre ju mindre vi tala derom. Egendomen var din moders, så det är helt enkelt en rättvis sak att du skulle få den. Min tanke är, att om jag ger er tre hundra pund om året, så skolen I kunna lefva godt dernere. Sjelfva egendomen är ej så dålig, och kunde kanske förbättras, om någon bodde der som ville sköta landtbruket som en vetenskap. Så mycket göres nu i detta afseende, att man upphört anse det en ovanlig grad envishet och dumhet äro nödvändiga egenskaper för en landtbrukare.”

Denna plan hade någon tid mognat i Sir Edvards inre. Den ångest han utstått under sin sons sjukdom och långsamma åteställande, hade beslutat honom för att påskynda ett giftermål, som han såg var det nödvändiga vilkoret för hans lycka. Det hade varit hans mening att meddela sitt förslag åt sin hustru och erhålla hennes gillande, innan han talade derom med sin son, men då han så oväntadt träffade Frank just då han fått underrättelsen om det enda hindrets undanrödjande, så hade han gifvit vika för stundens ingifvelse och talat om en