säkra tillit en ände, och en spindelväf varder hans förtröstan.
15Han stöder sig på sitt hus, men det håller icke stånd; han hänger sig fast vid det, men det lemnar honom i sticket. 16Han står såsom en saftig växt i solskenet, och hans skott sträcka sig ut öfver hans lustgård. 17Hans rötter slingra sig omkring stenfoten, och han skådar på sitt hus uppbyggdt af sten. 18Men när Gud förgör honom från sitt rum, förnekar det honom och säger: »Jag har aldrig sett dig.»
19Se, detta är den glädje han får af sin väg; och ur stoftet efter honom spira de andra upp. 20Ty se, Gud förskjuter icke den fromme, och gifver icke ogudaktiga sin handräckning. 21Och han skall ännu uppfylla din mun med löje, och dina läppar med jubel.[1] 22Dina hatare skola höljas med blygsel, och de ogudaktigas tält icke mera vara att finna.
⁎
Kapitel 9
9.1Och Hjob svarade och sade:2Helt visst; jag vet att så är, men huru kan en dödlig menniska få rätt emot Gud?[2] 3Om det behagar honom att gå till rätta med henne, så kan hon icke svara honom en gång af tusen.[3] 4Han är stor i vishet och väldig i kraft; hvem har satt sig upp mot honom, och fått röna, att det gått honom väl?
5Han förflyttar bergen, innan de märka det, huru han omstörtar dem i sin vrede. 6Han kommer jorden att skälfva, så att hon hoppar från sitt rum och hennes grundpelare darra. 7Han säger till solen, och hon går ej upp, och han förseglar stjernorna.
8Han utspänner himmelen allena, han skrider fram öfver hafvets höjder.[4][not 1] 9Han har skapat karlavagnen, Orion och sjustjernorna och sydhimmelens gemak.[5] 10Han gör stora ting, som ingen kan utgrunda, under, som ingen kan räkna.[6]
11Se, han drager fram mot mig, och jag ser honom ej; han skrider förbi, och jag märker honom ej. 12Se,
- ↑ Ps. 126:2.
- ↑ Kap. 25:4.
- ↑ Ps. 19:13.
- ↑ Es. 40:22; Ps. 104:2.
- ↑ Kap. 38:31; Amos 5:8; Es. 13:10.
- ↑ Kap. 5:9.
- ↑ Det är detsamma som hafvets vågor.
