hafva burits från moderlifvet till grafven. — 20Huru få äro mina lefnadsdagar! Så upphör då och haf undseende med mig, att jag må vederqvickas något litet, 21innan jag går bort och vänder icke åter. Går bort till ett land af mörker och dödsskymning;[1] 22ett land, der kolsvart mörker råder såsom midnattens, der dödsskymning och kaos råda, och ljuset sjelft är såsom nattligt mörker.
⁎
Kapitel 11
11.1Då svarade Zophar från Naama och sade:2Skall ett sådant ordsvall blifva utan svar, eller en stortalare få rätt? 3Skall ditt lösa tal bringa män till tystnad, och du få lof att håna, utan att någon kommer dig på skam ?
4Du säger: »Ren är min lära och ren är jag sjelf.» Ja, i dina ögon;[2] 5men o att Gud ville tala och öppna sina läppar mot dig,[3] 6och uppenbara för dig sin vishets hemligheter: att den väger mångdubbelt i värde mot din! Då skulle du förstå, att Gud af skonsamhet mot dig åt glömskan lemnar mycket af din syndaskuld.[4]
7Kan du väl fatta Guds djuphet, eller nå botten af den Allsvåldige? 8Der är högt såsom himmelen; hvad vill du göra? Der är djupare än afgrunden; kan du utgrunda det? 9Der är längden längre än jorden, och bredden vidare än hafvet.
10Om han drager fram, sätter i fängelse och håller dom — hvem kan hindra honom?[5] 11Han känner de falska och genomskådar deras ondska utan betänketid. 12Men lika lätt som en man utan vett får förstånd, lika lätt födes en ung vildåsna om till menniska.
130m du nu styr ditt sinne och utbreder dina händer till honom — 14och om någon synd låder vid din hand, så skilj henne långt ifrån dig och låt ingen orätt bo i dina tält — 15då, ja då skall du upplyfta ditt anlete utan fläck och stå såsom en gjuten bildstod fri från fruktan. 16Ja då skall du förgäta din vedermöda; såsom ett vatten, som förrunnit, skall du icke mera tänka på henne.
17Och din lifstid skall vara och förblifva klarare än middagsljuset, och mörkret sjelft likt morgonen. 18Och du
