skall känna dig trygg, ty ditt hopp skall hvila på en fast grund; och har du förr fått blygas, så skall du nu lägga dig; till hvila i trygghet. 19Ja, du skall hvila, och ingen skall störa din ro, och många skola smeka ditt ansigte.[1]
20Men de ogudaktigas ögon skola täras bort; all tillflykt skall gå förlorad för dem, och deras hopp uppgifva anden.[2]
⁎
Kapitel 12
12.1Och Hjob svarade och sade:2Ja i sanning, I ären de rätte männerna, och med eder kommer visheten att dö! 3Men äfven jag har förstånd så väl som I; jag ligger icke under för eder, och hvem vet ej detta allt?
4Ett åtlöje för egna vänner måste jag vara, jag som blott behöfde åkalla Gud, så svarade han; ett åtlöje, ehuru jag är rättfärdig och ostrafflig. 5Föraktet hör olyckan till, tänker den säkre; det är bestämdt för dem, som vackla med sina fötter. 6Våldsverkarne tillkommer att bo lugnt i sina tält, och allsköns säkerhet dem, som trotsa Gud: honom, som gör sin egen hand till Gud!
7Fråga dock endast fänaden, så skall den lära dig; och himmelens fåglar, så skola de säga dig det. 8Eller vänd dina tankar till jorden, så skall hon lära dig, och till hafvets fiskar, så skola de förtälja för dig. 9Hvem har icke förstått vid allt detta, att HERRENS hand hafver gjort detsamma: 10att han är den, i hvars hand allt lefvandes själ och allt menskligt kötts ande är?[3]
11Skall icke örat pröfva orden, likasom gommen smaken af spisen? — 12»Hos de gamle finnes vishet, och långt lif gifver förstånd» (sägen I). 13En är den, som besitter vishet och kraft; en är den, som besitter klokhet och förstånd!
14Se, han rifver ned och ingen bygger upp; han tillsluter för en menniska, och ingen upplåter. 15Se, han håller vattnet inom skrankor, och det uttorkar; han släpper det löst och det förhärjar landet.[4] 16Hos honom är makt och det som har bestånd; både den vilse far och den vilse för stå under honom.
