14Han skall bortryckas ur sitt tält, der han kände sig trygg, och nödgas vandra till förskräckelsens konung. 15Främlingar för honom skola bo i hans tält, och svafvel skall blifva utströdt öfver hans bostad. 16Hans rot nedtill skall förtorka, och hans krona upptill skall afhuggas.
17Hans minne skall dö ut i landet, och namnlös skall han vara, så långt jorden sträcker sig derutanför.[1] 18Han skall blifva utstött ur ljuset i mörkret, och förvisas utur verlden. 19Barn och blomma skall han icke hafva, och ingen skall finnas öfrig efter honom, som bor i hans gårdar.
20De som bo i vester skola häpna öfver hans olycksdag, och de som bo i öster skola rysa deröfver.[2] 21Se, så går det de orättfärdiges boningar, och så sker det med hans hem, som icke vill veta af Gud.
⁎
Kapitel 19
19.1Och Hjob svarade och sade:2Huru länge skolen I bedröfva min själ, och förkrossa mig med edra ord? 3Väl tio gånger hafven I nu skymfat mig, och icke haft försyn för att tillfoga mig kränkning. 4Har jag äfven verkligen förgått mig, så får jag sjelf svara för min förseelse. 5Men tänk, om det i stället skulle vara så, att I förhäfven eder emot mig, och gören den smälek, jag lider, till en anklagelse mot mig!
6Förstån då en gång, att Gud har gjort mig orätt, och omslutit mig med sitt nät. 7Se, jag ropar: »våld!», men får intet svar; jag skriar, men får ingen rättvisa.[3] 8Min väg har han stängt, så att jag icke kommer fram; och öfver mina stigar utbreder han mörker.[4] 9Min ära har han afklädt mig, och tagit kronan från mitt hufvud.
10Han har nedrifvit mig på alla sidor och låtit mig gå; han har ryckt upp mitt hopp såsom ett träd. 11Han har låtit sin vrede upplåga mot mig, och räknat mig såsom en hufvudfiende till sig.[5] 12Hans härskaror hafva ryckt fram tillsammans, och uppkastat sin vallgång emot mig, och slagit läger rundt omkring mitt tält.
- ↑ Ordspr. 10:7.
- ↑ Ps. 37:13.
- ↑ Kap. 30:20.
- ↑ Klag. 3:7, 9.
- ↑ Kap. 13:24; 33:10.
