sitt bågskott och förödmjukat mig, derföre skicka de sig tygellöst på allt sätt emot mig. 12De uppträda, detta yngel, som anklagare vid min högra sida; de tränga undan mina fötter, och uppföra sina vallgångar emot mig för att fullkomna min ofärd.
13De hafva förstört min stig för mig, de hjelpa till min undergång: desse som äro sjelfve utan hjelpare. 14De rycka fram såsom genom en bred muröppning, de vältra sig fram såsom ett stormväder.[not 1] 15Fasor hvälfvas öfver mig och jaga min värdighet framför sig såsom vinden; ja, min hela välfärd har flugit sin kos som ett strömoln. 16Derföre utgjuter sig min själ i mig, och lidandets dagar bemäktiga sig mig.[1]
17Under natten genomborras mina ben, så att jag icke vet till mig, och de som gnaga på mig[not 2] sofva ej. 18Min öfverklädnad är bytt till en förklädnad, så vid är den vorden, och den omsluter mig såsom min skjorta. 19Han har kastat mig i dyn, så att jag ser ut som stoft och aska.[2]
20Jag skriar till dig, men du svarar mig ej; jag står qvar, och du betraktar mig med köld.[3] 21Du förvandlar dig till en grym fiende mot mig, och anfaller mig med hela makten af din hand. 22Du lyfter mig i vädret, du låter mig fara hän och upplösas i stormens gny.
23Ty jag vet, att du förer mig till dödens boning, till samlingshuset för allt lefvande. 24Men sträcker man icke ut handen i fallets stund, eller ropar man kanske icke efter hjelp, då man träffas af en olycka? 25Och har jag icke sjelf gråtit öfver den, som sett svåra dagar, och djupt ömmat för den nödstälde?
26Jag hoppades på goda dagar, och onda kommo; jag väntade på ljus, och mörker kom.[4] 27Mitt inre sjuder
- ↑ För att förstå Hjobs klagan v. 1–14 måste man gå tillbaka till kap. 2:8, der vi läsa, atl han satt »midt i askhögen». Dermed menas en plats, dit byinvänarne i den trakt, der man vill förlägga Hjobs hem, ännu i dag pläga utföra spillningen från byns stallar och allt möjligt afskräde, som förbrännes i eld efter vissa mellantider, till dess ett helt berg af askan småningom bildas. Såsom spetälsk förvisad från det menskliga umgänget har Hjob på en sådan hög eller askkulle, belägen utanför byn. der han bodde, måst slå sig ned, och der blifver han utsatt för de förnärmelser af ett kringstrykande följe, hvaröfver han klagar.
- ↑ Det är antingen smärtorna personifierade, eller maskar, som växt i såren på hans kropp.
