af oro och kan icke lugnas; eländets dagar hafva kommit öfver mig. 28Jag skrider fram sorgklädd utan en solglimt; jag står upp i menigheten och ropar öfverljudt: 29»Jag är vorden en broder till skakaler, och en strutsars stallbroder.» 30Min hud är svart och skiljes ifrån mig; mina ben äro förbrända af feberglöd. 31Mitt zitterspel har förbytts i sorgelåt, och mitt flöjtspel i gråt och klagan.[1]
⁎
Kapitel 31
31.1Jag har slutit ett förbund med mina ögon, och när förgick jag mig med att se på en jungfru?[2] 2Hvad lott skulle jag då kunnat vänta från Gud i höjden, hvilken arfslott från den Allsvåldige i himlens höjd! 3Hör icke ofärd den orättfärdige till, och olycka ogerningsmännen? 4Och är Gud icke den, som ser mina vägar, och håller räkning på alla mina steg?[3]5Har jag kanske umgåtts med falskhet, eller har jag varit snar att öfva bedrägeri? 6Må Gud väga mig på en rätt våg, så skall han förnimma min oskuld. 7Om mina steg afvikit från den rätta vägen, eller om mitt hjerta gått efter mina ögons begärelse och en fläck låder vid mina händer:[4] 8då må jag så och en annan äta, och mina planteringar ryckas upp med roten.
9Eller har mitt hjerta dårats genom en annans hustru, så att jag stått på lur vid min nästas husdörr? 10Då må min hustru mala åt en annan, och andra famntaga henne.[5] 11Ty sådant är en skändlighet, och ett brott hemfallet under domarena; 12ja, en eld är det, som förtär ända till afgrunden, och det skulle hafva uppryckt roten till hela mitt välstånd.
13Eller var jag den som föraktade min tjenares och min tjenarinnas rätt, då de kommo med en klagan emot mig? 14Hvad skulle jag då göra, när Gud stode upp? Och hvad skulle jag svara honom vid den räfst, som han hölle? 15Har icke den, som danat mig, äfven danat dem i moderlifvet; har icke samme Gud tillredt oss i moderskötet?[6]
16Eller var jag den som vägrade de arma hvad de begärde, och lät enkans ögon försmäkta? 17Åt jag mitt
