den som gör allt.[not 1] 8Då krypa djuren i sina gömslen och dväljas i sina iden.[1]
9Från sitt gemak kommer stormvädret, och från molnsoparne kölden. 10Af Guds andedrägt bildas isen, och vattnets spegel lägges i band. 11Derefter packar han skyn med vattenförråd, och hans sol förskingrar molnen igen. 12Då vänder han sig igen med kretsloppet af sin styrelse till menniskornas göromål — till allt hvad han bjuder dem att göra på hela jordkretsens yta: 13vare sig han låter det utfalla till ett gissel, om det skall öfvergå hans jord, eller till en välgerning.
14Lyssna till detta, o Hjob; stadna och besinna Guds under. 15Vet du, när Gud har detta i sinnet: när han vill låta sin ljungeld framblixtra ur skyn?[2] 16Eller förstår du dig på huru molnen vägas, och på alla hans under, som vet allt fullkomligt? 17Du, hvars kläder blifva dig för varma, när jorden är qvalmig af sunnanvädret — 18vill du hjelpa honom att spänna eterhimmelen så fast som en gjuten spegel?
19Lär oss, hvad vi skola säga till honom. Men vi kunna icke lägga fram något för idel mörker. — 20Skall det kanske tillsägas honom, att jag vill tala? Men när har någon menniska önskat att blifva tillintetgjord? — 21Se vi icke solen nu, der hon strålar i eterrymden, så kommer der en vind, som gör himmelen klar. 22Ur dunklet framgår guldets glans;[not 2] men öfver Gud hvilar ett skräckfullt majestät.
23Den Allsvåldige kunna vi icke fatta, hans väldighet dertill är alltför stor; men rättvisan och rättfärdigheten i all sin vidd böjer han ej.[3] 24Derföre vörda honom menniskorna; men dem, som tycka sig vara visa, vårdar han sig ej att skänka en blick.
- ↑ Ordagrant: Besinna hans görande — under det de sjelfva äro dömda till overksamhet (»hafva sina händer förseglade»).
- ↑ Likasom guldet ur det sagolika guldlandet i höga norden — synes vara meningen. Grundtexten har här en ordlek, som i ingen öfversötlning kan återgifvas.
